34 reaktioner till “Lässtjärnornas berättelser inom temat ”På flykt””

  1. På flykt
    Mamma skrek.
    Allt jag kunde höra var skrik och ljudet av exploderande bomber.
    Vi sprang ut ur husets lilla dörr. Mamma är inte den sorten person som brukar skrika. Hon är mer en lugn person. Med sin mörkblå tröja och röda sjal tog hon mig i handen och sprang mot den lilla dörren vi hade. När vi kom ut såg jag bilar brinna och blodet som rann över bilarna som brann. Jag såg en massa andra personer springa vid bergen och skrek till mamma:
    Titta! Medan jag pekade mot de andra.
    Kom snabbt! skrek mamma medan hon sprang mot de andra med mig i handen.

    Vi gick ända från Zimbabwe till Etiopien som ligger rätt långt ifrån Zimbabwe, där vi tog en flyktingbåt till Yemen. Sedan åkte alla flyktingar i bilar till Irak och från Irak tog vi tåget till Moskva. Jag och mamma hade spytt på båten, i bilen och nu på tåget. Det kändes som en gejser i magen som sköt upp spyan ur munnen.

    Vi var äntligen framme i Lettland där flyktinglägret låg. Vi var där i ett halvt år.

    Vi tog en liten, blå båt till Sverige med 20 personer ombord. Jag kände hur hjärtat dunkade snabbt i bröstet så rädd jag var. Jag trodde att vi skulle dö eftersom att mamma hade berättat att min morbror hade dött i en båtolycka.

    När vi kom upp på stranden kunde jag andas ut och jag kände hur pulsen sjönk. Vi började gå med alla andra in mot byarna och städerna. När vi hade gått en stund kom polisen och frågade alla efter pass och det var då mamma kom på att hon inte hade haft tid att fixa pass till mig.
    Det var vår tur att visa passen.
    Var har ni era pass? sa en polis som var en ljushyad man med ljust kort hår.
    Jag har pass men inte min son, sa mamma med besviken röst.
    Det gör inget! sa polisen. Du kan fixa pass till honom senare.
    Tack så hemskt mycket, sa mamma.

    Nu hade det gått ett år och vi hade börjat lära oss svenska. Jag var så glad att vi fick stanna. Jag hoppade runt i vår lilla lägenhet i säkert en halvtimme. Efter den långa resan var jag trött. Jag var så trött att det kändes som om det hängde blypåsar i ögonlocken.

    Sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar.

  2. Pappa kommer in en morgon och är skräckslagen och säger.
    -Casandra vi måste fly, ta på dig snabbt!
    -Men pappa varför vad händer? frågar jag.
    -Ingen tid att förklara bara gör som jag säger packa en väska med dom viktigaste sakerna nu! svarade pappa.
    -Okej, svarade jag.

    Allt blev suddigt och jag såg en suddig människa springa mot mig den hade en ljuslila sjal på sig, det var mamma hon sa någonting till mig men jag var döv för en minut och allting bara pep hela tiden, allt var helt tyst det var som om att jag kom in i en egen värld. Efter en stund så kom hörseln tillbaka och mamma sa det igen
    Kom igen nu inte bara sitta där och förloras kom igen nu då! skrek hon till mig.
    Ja mamma kommer, svarade jag.

    Jag hörde det explodera runt om mig barn skrek och barn som är borttappade sprang runt omkring på gatorna.
    Så jag tar på mig och packar dom viktigaste sakerna. Efter ett tag så gav vi oss iväg från landet. Vi hade en lång väg att gå. Vi kom till ett flyktingläger som det var jättemycket flyktingar vi stannade där några dagar och efter några dagar så gav vi oss av till vattnet och till båtarna.

    Men vi var framme vid vattnet och det fanns båtar som var lite halvdana och knaggliga som vi skulle åka i, det såg ut som om de skulle falla ihop vilken sekund som helst och dom väntar på passagerare men det kostade, jättemycket att komma på båtarna och dom överlastade båtarna. Så när vi kom ut på vattnet så knakade båten så mycket så att det kändes så att den skulle gå sönder.

    Därefter så kom vi i land och det var så lugnt jag hörde fåglarna kvittra och jag såg en rödstjärt flyga genom luften och landa på mitt finger och allt var så klart.

    Sedan så var det dags att gå igen en lång väg. Efter ett tag så kom vi till gränskontrollen och mamma visade våra pass som var falska och vi fick komma in i landet och vissa fick åka hem igen istället för att stanna i landet.

    Vi fick bo i Rosengård så länge och vi fick uppehållstillstånd. Sedan så började jag i förberedelseklass. Till slut så efter ett år så började jag i en riktig skola i Vallåsen och där var dom jättesnälla mot mig och glada att just jag kunde komma till just deras klass.

  3. På flykt Lova S

    Det var en sent på natten och alla låg och sov. Klockan var 00:00. Sen helt plötsligt flyger jag ur min säng någon bar upp mig. Men vem? Allt blev mörkt. När jag vaknade nästa gång var jag utanför vår stad Gyppa. Det var fortfarande sent på natten. Jag låg på marken. Jag försökte resa mig upp men det gick inte. Det var som om jag hade fastnat i marken och kunde inte resa mig upp. Jag försökte och försökte. När jag tittade upp såg jag mamma.
    Hon tittade mot staden. Då gjorde jag det också . Helt plötsligt kunde jag resa mig
    upp och jag tittade mot mitt hem. Brandkåren kom och alla som var där var helt stimmiga. Jag fattade inte. Men jag kände en känsla av att jag snart skulle få veta det.

    Staden Gyppa stod i lågor. Jag kände hur mitt hjärta brann upp och jag visste att jag aldrig mer skulle få vara här. Alla minnen och allt som hände där skulle aldrig mer vara kvar. Det kändes som om allt försvann att livet var hopplöst. Men jag visste inte vad som skulle vänta. Jag var ju bara 7 år.

    Alla hade fått övernatta en bit bort där inte branden kunde sprida sig. Jag vaknade av fågelkvitter och solen som blänkte mig i ögonen. Vanligtvis skulle det vara en bra dag men när alla gick ut förstördes allt. Allt hade brunnit upp.

    På kvällen skulle vi börja gå mot ett annat land. Mamma sa att det inte var säkert här. Ingen visste vad eller vem som hade gjort branden.

    När det blev kväll gick alla ut och plockade ihop de saker de hade över. Sedan började alla gå. Vi skulle till ett land som jag då inte visste att det fanns. Mamma kallade iallafall det “fantastiska Sverige”. I Sverige fanns allt hade hon sagt, allt från mat, vatten, skolor, jobb, hus och gallerier. Det tar lång tid att gå och att flyga tar sex timmar, då tar det nog lite mer än det att gå dit.

    Nästa dag hade vi gått i 19 timmar. Sen nästa dag igen hade vi gått i 35 timmar, sen nästa igen 56 timmar. Kunde inte hålla räkningen. Det enda jag kunde tänka på var mat. Min mage spände sig så jag fick hålla om den. Den kurrade högt.

    Vi var nu på ett “flyktingläger” som de där blåa killarna kallade det. De blåa killarna visade sig vara våra hjälpare i nöden, dom rädda våra liv. Vi hade fått ett tält och mat. Tältet var nummer 1078.

    Kan du leta efter vårt tält? sa mamma.
    Okej det kan jag väl, sa jag.
    Jag började leta efter vårt tält. Till slut hade jag hittat det. Jag gick in och kollade.
    Fint, hade jag sagt till mig själv.
    Mamma kom bakom mig, hon hade fått fyra burkar pulvermos och ett paket stekta köttbullar med vatten.

    Vi visste inte hur länge vi skulle stanna där. Mamma hade gissat på kanske ett år.

    5 veckor senare…….

    Vi fortsatte bo kvar, det gick veckor sedan månader och sedan hade det gått ett år. Jag hade fyllt åtta och på min födelsedag så sa mamma att vi skulle härifrån. Jag trodde att vi skulle hem igen, till Gyppa. Men det vi skulle vi inte. Vi skulle fortfarande mot Sverige och vi hade inga pass.

    Vi åkte till en smugglare som mamma hade bestämt möte med. När vi kom fram sa smugglaren:
    Två pass?
    Japp det är vi, sa mamma.
    Vi hade tagit våra pass och sedan var vi påväg till flyktinglägret igen.
    Passen var dyra och vi hade inte så många pengar. Två pass kostade 150 kr och vi kanske ägde 300 kr.

    Iallafall vi var nu påväg till Sverige igen det kunde ta ungefär lite mer än ett dygn. Därför tog vi en båt istället som vi fick låna av Unicef.
    (De blåa gubbarna)

    Vi hade nu åkt i 24 timmar och vi såg skylten till Sverige.
    Alla rusade fram till bommarna som fanns för att komma in.
    Det satt en polis i vägen och stoppade alla från att komma in.
    Pass tack, sa polisen
    Alla tog upp sina pass (dom som hade) visade dom sedan fick dom komma in.
    Vi hade lyckats komma in i Sverige.

    När vi kom in i Sverige kom det en tant som skulle köra oss ditt där vi skulle bo. Vi kom till ett flyktinghem där skulle vi få bo så länge till vi sökt asyl och får stanna. Vi fick också gå i en skola. Mamma fick gå i något som heter sfi = svenska för invandrare, där hon lärde sig svenska. Jag fick gå i en förberedelseklass där lärde jag mig svenska. Än idag bor jag kvar i Sverige och kan nästan allt på svenska. Jag saknar mitt gamla hem men inte lika mycket. Jag har kvar det jag älskar mest av allt, min mamma

  4. På flykt Filippa L

    Det börjar brinna i mitt hemland och alla barn skriker av grått och alla blir ledsna för att det kommer rök som barnen får upp i sitt ansikte och det är hemskt för att det ska det inte vara så.

    Sedan börjar alla människorna och barnen börjar gå som ett led efter varandra. Mamman och pojken går först sedan kommer alla flyktingar efter mamman och pojken. Det är väldigt mörkt när dom går. Dom är väldigt många som ska iväg för att de börja brinna det är hemskt. Efter det så kommer flyktingar till ett annat land med en som hjälper dom att hitta ett tält och så får dom någon mat av en person som jobbar på UNICEF det är bra dom som vill hjälpa till. Det står jättemycket folk bakom som vill också ha hjälp!

    Därefter så åker vissa av flyktingar en båt som dom kan åka till ett annat land istället att gå hela tiden. Vidare så kommer dom till ett annat land där det inte brinner och det är bra för att det ska ju inte brinna någonstans. Efter det så får dom gå ännu mer! Det tycker jag är hemskt för att dom kunde ta någon buss eller något annat.

    Sedan efter det så får mamman vissa ett pass som hon har fått av någon eller så är det falskt pass men hon visar det för polisen.

    Till sist så får dom komma till en skolan och dom får lära sig att prata svenska och annat språk t.ex engelska om dom ska till England någon gång i sitt liv och det är bra att kunna engelska.

    Hej, sa Pernila.
    Hej! svarade Max.
    Hur känns det att vara ny som flykting?frågade Pernilla.
    Det är lite ensamt, snyftade Max.

  5. På flykt Hugo

    Det var en gång en kille som hette Ahmed. Hans mamma hette Dina och de var mörkhyade, dem bodde i Pakistan. Det var jordbävning där och samtidigt var det krig och det fanns självmordsbombare. Dem tog sina pass snabbt.

    Ahmed och Dina grät, tårarna rann ner för deras kinder och de ville därifrån så de flydde. De såg fem lik på vägen och en massa blod. Jättemånga följde efter dem för de ville också fly. De gick två mil och det tog ungefär fem timmar.
    -Jadå! Äntligen är vi framme! skrek Dina.
    -Jag är helt slut i benen. sa Ahmed.

    Du var de framme på flyktinglägret. Där fick man bönor och bröd. Ahmed och Dina hoppade upp och ner och skratta. De bodde där i ett halvår.

    Nu skulle de åka båt till Spanien. Det var trettio personer ombord på båten. Det skulle ta tre timmar att åka till Spanien.
    -Hej! Vad heter du? sa Ahmed.
    -Hej! Jag heter Hugo. sa han.

    Nu var de framme och nu försökte de hitta civilisation.

    De gick norrut i en timme.

    Nu var de framme och en polis kom. Han frågade om pass. Men det var bara åtta personer som hade pass. Dom som hade ett pass fick gå på SFI/ svenska för invandrare och där fick de även sova.

    Nu var dem i klassrummet och på tavlan stod det: Hola! Bienvenido! Det var ett fint klassrum och det var helt nytt, väggarna var vita och det fanns fönster. De gick i skolan fyra timmar. Ahmed trivdes i skolan och han trivdes i sitt nya hemland för resten av sitt liv.

  6. På flykt Linnéa E

    Liso vaknade av att hon hörde något som slog ner i närheten, alla började skrika av rädsla och det började lukta bränt. Liso bodde i en liten lada i Afrika. Hon satte hjärtat i halsgropen och gick ut och kollade och det enda hon såg när hon kom ut var folk som sprang runder av rädsla av all eld som gick upp i stora lågor. Hon började snabbt plocka ihop det viktigaste, mat, kläder och det absolut viktigaste, hennes pass.

    Efter hon hade packat klart började hon springa därifrån. Hon sprang så snabbt som hon kunde för att rädda sitt liv. Det kom en tår och när hon sedan vände sig om såg hon alla människor som flytt från elden som hon såg ännu längre bak. Det var då hon började tänka på alla som dött. Hon gick och gick. Hon hackade tänder och hela hennes kropp skakade eftersom hon bara en tunn gul tröja och ett pa gråa tajts.

    Nu hade hon gått väldigt länge och såg många vita tält, hon gick dit och såg att det var flyktingläger. Hon andades ut av av att hon var trygg och gick fram till en tjej med blåa kläder och på armen stod det “UNICEF” dom började prata och efter de hade pratat klart fick Liso äntligen lite mat. Hennes mat tog slut efter bara en liten stund eftersom Liso inte hade så mycket mat. Men när hon hade fått sin mat fick hon ett tält. I tältet var det en annan tjej som hette Mow, dom var som rumskompis eftersom alla flyktingar skulle få plats. Mow och Liso blev bra vänner.

    Nästa morgon skulle Liso och Mow åka båt till Sverige. Båda två vaknade och hade ett stort leende på läpparna och hoppade upp och ner av lycka. Efter de hade ätit frukost gick de ner mot båten och åkte hela vägen till Sverige. Dom hade tur med vädret så dom klarade sig genom hela båtturen. Liso och Mow fick mat och dricka.

    Efter en lång båttur släppte båten av dem på stranden, när dom tog av flytvästen kände dom att dom blev lika lätt som en fjäder. Dom började gå uppför alla höga backar. Efter dom hade gått ett tag började något rinna nerför Lisos kind, hon var svettig så de stannade och fikade men sen var det bara och gå igen. Mow och Liso gick förbi en lång och stor väg och även små och korta vägar. När dom väl kom fram till gränden står polisen där.
    Har ni era pass? frågade polisen.
    Ja, jag har! svarade Liso.
    Jag har också mitt, sa Mow.
    Vad bra, kan jag få se dom? undrade polisen.
    Absolut! svarade dom i kör. Polisen fick se deras och dom fick komma in i Sverige. Det var ju förstås några andra som också hade. Men det var många som inte hade med sig sina pass, så för dom var det bara raka vägen tillbaka. Liso och Mow bestämde sig för att dom skulle bo tillsammans. Men Mow hade inget med sig så hon hade bara det hon hade på sig som var: en blå, långklänning och en slöja för håret. Men som tur hade jag så hon kunde låna.

    Nästa dag efter dom hade fått sitt vita stora prinsesshus var det dags att gå till skolan. Dom log och kände sig stolta hela vägen till skolan. Dom gick i en förberedelseklass där man förbereder sig för att kunna gå i en vanlig klass. I en förberedelseklass lär man sig för dom först svenska och allt annat. Nu när Mow och Liso äntligen har kommit till Sverige förstår dom hur olik världen ser ut och de är lyckliga att just dom har kommit till Sverige.

  7. På flykt Max

    Jag vaknade av att min son skrek att det brann och vi sprang ut ur det brinnande huset, det var kaos i hela staden, det var soldater med eldkastare överallt och dom brände ner varenda liten bit av staden.
    Ända sedan Joshua försvann har vi haft kaos i både staden och hemma.

    Vi sprang så fort vi kunde så vi kunde söka skydd i dom klippiga bergen, det var många andra som tänkte som vi och då menar jag hela byn bara rusade och fällde varandra för att komma först.
    Dom starkaste och modigaste och mest muskulösa männen i byn sprang tillbaka för att köpa oss tid att fly.
    När vi vände oss om var vår blommiga och vackra stad helt nedbränd, och det låg flera tusen kroppar och blodiga män som låg nedslagna på marken vi gick vidare.

    Vi hade kommit en bra bit ifrån byn och just i det ögonblicket hörde vi femtio höga pistolskott och det var så många fångar dom tagit, alla barnen var rädda och grät förtvivlat och tårarna rann ner för deras kinder och dom var snoriga och smutsiga.
    Jag och mina barn visste var det fanns ett stort flyktingläger så vi gick åt det hållet och ingen av stadsborna hade de sett dom byta håll och då hade dom andra stadsborna gått rakt på en grupp soldater dem bar på stora raketgevär och flera tunga kulsprutor och tre av soldaterna sköt med sina raketgevär mot bergväggen och alla stadsborna blev krossade vi såg hur blodet av dom krossade människorna rann ut under stenarna och just då så stod soldaterna på den andra sidan av dom stora,hårda och smutsiga stenarna.
    Jag sa åt josh som är mitt barn att gömma sig bakom en stor sten och jag skulle kolla om kusten var klar.
    Just i det ögonblicket så hörde vi hur soldaterna kom närmare och närmare vi sprang in i en grotta där det var blött och klibbigt och väldigt kallt.
    Soldaterna gick förbi grottan och jag och josh fortsatte vår färd mot flyktinglägret.

    Till slut så kom vi fram och vi var så hungriga att våra magar kurrade högt och en man kom fram till oss med mat och vatten och sa åt oss att sätta oss ner, vi gjorde som mannen sa och vi satte oss ner och vi berättade allt om byn branden och soldaterna.
    Mannen sa att vi fick stanna i en vecka och sen fortsätta vår flykt.
    Vi träffade en man som sa att han kunde ta oss till Sverige och skaffa ett bättre liv där och han berättade hur mycket det kostade och vi gav honom allt vi hade och jag gav bort mina örhängen. Smugglaren sa att vi skulle träffa han klockan 14:59 prick imorgon.
    Vi gick och sov. Jag tyckte det var skönt att få sova i en mjuk och varm säng efter alla dessa dagar på flykt till ett bättre liv.

    Vi mötte smugglaren vid 14:59 och han lovade att det skulle vara 40 personer på båten fast han ljög för när vi klev ombord kom det 50 personer till och båten blev överfull och ingen flytväst hade vi fått av honom heller, våra tankar började gå och vi började fundera på om det var säkert och precis när vi skulle gå av för att vi tyckte det var en för stor risk så startade båten och vi åkte över det iskalla havet i en överfull båt.
    Efter tre dagar så hade 12 personer redan svultit ihjäl och dom hade blivit slängda över bord bara för att få mer plats i båten.
    Till slut kom vi fram till Sverige och vi blev mötta av en stor röd båt och dom pratade på något främmande språk och dom bad oss att åka in till hamnen och få träffa kustbevakningen.
    – Hej! sa mannen,
    – Hej! sa jag.
    För att kolla varifrån vi kom då fick jag och Josh gå in och träffa några män och en översättare och vi fick visa våra pass och berätta varför vi var på flykt och dom sa att vi fick gå och söka asyl vi gick på en fin, svart och varm väg på vägen mot Lund där vi fick söka asyl och kanske få stanna i Sverige och få bättre liv och slippa krig och soldater.
    Vi kom till ett stort hus som kallades för flyktinghem och josh fick lära sig svenska och jag fick också lära mig svenska. Josh lärare hälsa dom välkomna genom att säga, hej och välkomna till Sverige! Medan min lärarinna bara sa vilken sida vi skulle slå upp.
    Det slutade med att jag och Josh hade lärt oss svenska och vi fick stanna i Sverige eftersom det var en stor atombomb som sprängts hemma i Pakistan så hela landet är fyllt med strålning.
    Josh kom in på M.I.T i USA för att han har studerat mycket och fått högsta betyg i alla ämnen och jag har fått ett kontor jobb!

  8. På flykt Saga

    Hjälp! skrek Abdi.
    Han hörde ljudet av bomber som kom över staden.
    Mamma ja vill inte dö! skrek Abdi.
    Vi kommer inte att dö min son! skrek mamman till abdi.
    De sprang till sina sängar och gömde sig under dem. Abdi kände hur det kändes som ett vattenfall som forsade ner för hans kinder. Hans mörkbruna hår som smetade sig ner för kinden blev helt blött efter tårarna.
    Allt kommer att lösa sig,du måste sova. sa mamman.
    Abdi somnade snabbt, han tänkte “jag kommer inte vakna upp igen”

    Abdi kände hur någon tog i honom och kallade “ABDI!” Han vaknade.
    Där satt hans mamma med packade väskor.
    Vi måste ge oss av snabbt, så snabbt som möjligt,vi vet inte när nästa
    bomb kommer att falla över vår stad, sa mamman.
    Jag vill inte lämna allt mamma! sa Abdi.
    Vi måste! Annars kan vi dö! skrek mamman.

    Abdi gick med på det och de började gå ut. Staden var helt förstörd.
    Människor med förlorade barn gick runt, det var som om ett åskmoln låg
    över hela staden men att det inte finns nåt regn i.

    Mamman och Abdi gick i flera timmar. Deras ben var helt förstörda.
    Mamma titta! skrek Abdi.
    Det de såg var ett flyktingläger. De gick fram till lägret och mötes
    av flera personer som kom fram och gav dem mat och ett tält. Mamman
    och Abdi blev jätteglada!

    Några dagar senare blev de erbjudna att kunna fly till ett land som hette
    Sverige. Men det kostade jättemycket, men de ville så gärna komma
    till ett land där man inte bombar och där man faktiskt inte kan dö! Så de
    tog den chansen att kunna fly till Sverige.
    De var tvungna att ge alla sina pengar de hade för att komma med i båten
    så de fick biljetter och fick veta att de flyr nästa dag.

    Nu var det dags! Den stora dagen!
    Abdi och mamman satt nu på båten.
    Mamma jag är rädd! sa Abdi tyst.
    Tänk bara på hur bra det kommer att vara i Sverige. sa mamman.
    Det började bli vågor, stora vågor. Men de fick höra att de snart var
    framme i Sverige!

    Efter flera timmar i en livsfarlig båt så var de äntligen framme i Sverige.
    De hoppade av båten med ett leende på läpparna.
    De började de gå för att hitta en polis, eller något som kunde
    hjälpa dem. De gick och gick. “Mina ögonlock är tunga som bly och det
    känns som att jag inte vill gå en meter till” tänkte Abdi. Efter allt detta längtade
    Abdi för att kunna sova.
    Tillslut kom de fram till en polis, Abdi och hans mamma visade upp sina pass
    de hade lyckats få med sig till Sverige. De fick komma in i landet.
    Vi lyckades mamma! skrek Abdi.
    Ja, det gjorde vi min son! skrek mamman.

    Efter bara några dagar blev de placerades på en skola. Mamman kom in på
    SFI och Abdi kom in i en förberedelseklass.
    de lärde sig mycket svenska och har det bra i Sverige!

  9. Jag öppnade ytterdörren in till lägenheten. Svetten rann precis som ett vattenfall över mig. Matkassarna som jag bar var tunga. Jag hade varit och handlat mat tills ikväll, min lillebror Anton fyllde år idag och vi skulle fira med god middag och glass. Anton är min lillebror, han är 10 år gammal och vi bor i Irak. Det skulle bli hans favoritmat tacos. Jag ringde på dörren efter jag hade gått upp för den långa trappan och mamma öppnade dörren.

    -Hej, tack för att du gick och handlade! Sa mamma glatt.
    -Ingen orsak, sa jag och flåsade som en häst.
    Anton öppnade sin dörr till sitt rum och sprang ut och slängde sig i soffan. Han satte på sitt absoluta favoritprogram smurfarna.
    -Oh nej, Halima du glömde och köpa gurka och kött, sa mamma.
    -Oj! ska jag gå tillbaka? sa jag lite tveksamt.
    -Nä stanna du här och börja med det andra så går jag och handlar det, sa mamma och började ta på sig sina slitna skor.
    -Okej skynda dig då, sa jag.

    Jag var orolig att hon skulle gå ut själv, det är ganska oroligt här i Irak. Mamma stängde dörren och jag hörde hur hon gick ner för trappan. 5 minuter senare. BOOM BOOM BOOM. Soffan hoppade upp tre gånger i luften. Jag hörde barn skrika. Jag hörde vuxna skrika.
    -Vad händer Halima? sa Anton oroligt.
    Jag sprang till fönstret och ser husen brinna, kraschade, helt sönder. Jag såg elden sprida sig mot vår lägenhet och jag fick panik och kände mig som om jag satt fast i en liten hiss. Jag såg Anton sitta med gråten i halsen…

    Han springer runt i cirklar och skriker mamma kom hem. Jag springer in i Antons rum tar hans väska och börjar packa hans och mina viktigaste saker.

    Branden har nu tagit sig ända upp i lägenheten och känner hettan i fötterna. Jag tog Anton i handen och springer till dörren och ser att det är bara eld utanför den, det finns ingen väg ut. Vi bodde på tredje våningen och det fanns en trappa utanför fönstret som vi gick ut till.

    Jag och Anton vaknade och var helt svarta överallt. Det gick soldater överallt och vi såg en kvinna blir skjuten i huvudet. Vi gråter, vi springer, vi springer till en gång där vi såg en hel massa med människor som gick på led, vi går med dom.

    -Jag är törstig och hungrig, sa Anton gnällande. Jag gav honom mackan som jag hade fått med i huset när det brann. Fjärde timmar senare är vi framme vid tusentals vita tält.

    -Är vi framme nu? sa Anton med ögon stora som kaffekoppar.
    -ja, sa jag och gäspade.
    -Hej! jag heter Anders och jag ska leda er till ert tält, sa en man med en blå väst.

    Vi går i 20 minuter och tillsist är vi framme och han säger:
    -Här är erat som ni ska bo i, sa mannen med ett glatt leende.
    Anton hoppar upp och ner som en kanin när han kollar in i tältet. Jag kollar glatt på mannen som räckte fram ett bröd och en STOR burk med grönsaker och potatis och bönor i.
    -Vi kommer komma imorgon och titta till er så ni har det bra! Sa han.
    Jag fick inte ut ett endaste ord bara ett svagt tack.

    Vi går in i tältet och därför det 2 sängar och en låda som man kan lägga förvaring i. Klockan är mycket och jag stänger igen dörren i tältet. Håren på armen reser sig när jag lägger mig i den kalla sängen.
    -Godnatt Anton, sa jag medan jag blåste ut ljuset.

    Jag vaknade av att några barn lekte utanför tältet. De skrek och skrattade. Nu hade vi varit här i några veckor och jag började tröttna, det fanns inget och göra om dagarna och det var kallt för det fanns inga täcken och man fick äta samma mat varenda dag. Jag ville rymma, men det fanns stora staket med taggtråd på.

    Jag knuffade till han och sa att det var morgon och gav han lite och äta. Jag kollade i väskan om det fanns något annat att äta som vi fick med oss när vi flydde från Irak. Jag packade upp och ser mammas rosa-röda sjal. Det kommer en tår. Jag luktade på den och önskar att hon var här. Undrar var hon är?

    När mörkret börjar komma viskar jag till Anton:
    -Vi måste bygga en stege, sa jag.
    -Varför det?
    -Vi ska rymma, sa jag tyst.
    -Varför, vad ska vi ha den till? sa Anton tveksamt.
    -Vi ska rymma.
    -Okej när? sa Anton.
    Jag suckar.
    -Inatt såklart, svarade jag.

    Vi går till träden vid kullen vid midnatt då alla sover. Vi bryter av grenar och växter. Dom tunnaste grenarna använder vi till rep så vi kan bilda ihop den.
    -Håll här, sa jag.
    -Asså jag ser inget fattar du väl, suckade han.
    Nu är vi klara med stegen, den når perfekt över staketet.

    Nu är vi över, nu är vi precis vid havet. Det står en båt med en massa människor som sträcker sig mot en speciell person som har en hel hög med pengar. Boat over to sweden, står det på en skylt. Vi går dit och ger mannen 100 kronor, det var våra sista kronor, och är på den där båten som han puttar iväg den med foten och det åkte mot Sverige.

    Nu är den framme i Sverige och vi kliver av, när vi åkte var vi 40 styret på båten men nu är vi 12 stycken. Vi går på en lång väg till polishuset,på vägen hittade vi fyra kronor, polishuset är stort och brunt. På vägen till polishuset möter vi på en gammal man som säljer falska pass, ja jag vet att det är olagligt men jag måste om vi ska överleva. Ett pass kostar två kr, det var precis det jag hade, vi gå till polisen och visar passet. Han ser tveksam ut men vi lyckades. Polisen för oss till en flykting skola och där lärde jag mig svenska. Vi fick en lägenhet som vi bor i nu, vi somnade som aldrig förr, jag har aldrig sovit så gott.

  10. Jag vaknade av att jag hörde bomberna smälla utanför mitt sovrum. Jag sprang in till min storasyster för att mamma och pappa hade redan dött av några andra bomber.
    -Vakna Naza! skrek jag.
    -Ååå vad är det Azad? suckade Naza.
    -Bomberna har börjat igen! tjöt jag. Vi måste skynda oss iväg härifrån.
    Naza skyndade sig upp ur sängen och sprang till mig. Vi ställde oss i det bruna kala köket för att kolla ut genom hålet i väggen, för vi hade inga fönster. När jag kollade ut såg jag bara massa rök och lågor som höll på att sprida sig mot vårt hus. Lågorna spred sig genom alla de nakna träden och kom bara närmare och närmare. Naza tog snabbt på sig sin röda hijab och blå klänning. Jag hade redan klätt på mig mina tråkiga och trasiga kläder.

    När vi hade kommit ut från huset såg vi ett långt led av människor som var på väg bort från lågorna och bomberna, så vi ställde oss i ledet och följde med de andra. Vi gick och gick. Jag började bli trött i mina ben och varken jag eller Naza hade druckit eller ätit på fyra timmar nu.

    Till slut kom vi fram till ett flyktingläger som låg i landet bredvid vårt. Jag visste inte vad de landet hette eftersom att jag inte hade gått i skolan någon gång. Men väl på flyktinglägret så träffade vi en jättesnäll kille som hette Noah. Han gav oss lite mat och vatten och ett tält som vi kunde bo i. Men vi delade såklart tältet med andra.

    Efter ett tag på flyktinglägret så fick vi lov att åka med i en båt som skulle gå över något hav som kallades för Medelhavet. Jag visste inte riktigt till vilket land vi skulle komma. Men jag brydde mig inte så mycket. Bara jag och min syster kom bort från detta hemska land.

    Precis innan vi skulle hoppa i båten så blev jag nervös. Jag var rädd att jag skulle förlora min enda familjemedlem som jag hade kvar. Jag fällde en tår och kramade om Naza. Hennes klänning kändes som ett moln som inte hade några problem alls. Nu var det vår tur. Vi gick på den lilla båten med ungefär 40 andra personer. Vi åkte över havet. Och som tur var så skadades eller dog ingen.

    Det var så fint på stället där vi hade landat. Jag visste fortfarande inte vad det hette. Men jag brydde mig inte så mycket om det nu. Huvudsaken nu var att inte tappa bort Naza. Men jag såg inte henne någonstans. Mina tänder började att skaka och jag såg mig oroligt omkring. Sedan kände jag en hand på min rygg. Jag vände mig hastigt om med klumpen i min hals. Det var Naza. Jag blev överlycklig när jag såg henne. Jag gjorde en liten glädjedans på stranden. Alla kollade konstigt på mig. Men jag brydde mig inte.

    Sedan var det dags att gå och söka asyl. Jag var inte så nervös för det. Jag var var ju bara tio år, jag visste inte vad det var. Men Naza visste, hon var ju 16. Jag såg på henne att hon var rädd och nervös. Hennes kinder var röda som tomater. Och när jag höll i hennes hand så kände jag att den skakade.

    Vi stod i kön och väntade på vår tur. När vi kom fram så visade Naza upp våra pass. För att hon var väldigt noga med att vi skulle få med oss de hit. Men när vi stod där vid disken så såg jag på Naza att hennes mungipor bara gick längre och längre upp och hon fick ett stort leende på läpparna. Hon kramade mig så hårt så att jag nästa inte kunde andas.
    -Vi fick Azad, vi fick komma in i Sverige! skrek hon.
    Jag fattade knappt vad som hade hänt men jag förstod att det var något bra.

    Nästa dag skulle jag börja i en skola tillsammans med Naza. Vi skulle börja i en förberedelseklass. Jag var jättetaggad, och jag tror att Naza också var det.

    När vi gick och lade oss den kvällen så sov jag bredvid Naza. Hon låg med huvudet mot mitt håll. Jag såg på hennes ansiktsuttryck att hon vad glad och nöjd.

    Nästa morgon gjorde vi oss iordning och gick till skolan. Där fick jag en egen bänk och några klasskompisar.

    Nu så kan jag flytande svenska, jag har B i matte och många snälla kompisar. Jag och Naza bor fortfarande i Sverige. Men nu är jag 20 och Naza 26, så att jag ska snart börja jobba och Naza har redan börjat. Hon jobbar på en fabrik där de tillverkar bröd.

  11. Jag vaknar på morgonen och solen skiner starkt på min kind.Jag reser mig upp ur sängen.Plötligt hör jag ett barn skrika högt utanför.

    -Vad är det som pågår? viskade jag till mig själv.

    Jag öppnar fönstret och det luktar bränt.Det var lågor på hustak,nerrivna husväggar och bombarplan svävar högt ovanför mig.Jag hör skrik och lidande.Jag hör en explosion som skickar ljudvågor som sätter sig i öronen.Jag duckar under fönsterkanten och reser mig för att kolla.Jag ser en arm komma flygandes över en bil.

    -AHHHHHHHHHHHHHHH!!!!Mamma hjälp! skrek jag högt.

    -Vad är det som……som…som…AHHHHH!!skrek min syster också.

    -Vi måste gå och säga till mamma!spring!ropade jag även om hon var nära mig.

    Jag och min syster sprang ner för trapporna snabbt som ett par stuckna grisar.En bomb träffade huset och jag och min syster flög.Vi landade på väggen och jag skadade mitt huvud.

    -Kom igen!spring spring spring, sa min syster.

    När vi kom ner för trapporna väckte jag mamma och sa:

    -Spring!Det är ett bombanfall ingen tid att förklara bara spring!

    Mamma ser skräckslagen ut tills hon äntligen reste sig upp och springer men sa inget.Vi går ut ur lägenheten och ser lågor överallt.Det står en militär vid en sprängd bil.Han är antagligen här för att hjälpa,eller för att döda men jag vill helst inte veta.Vi springer till en lucka där alla andra i kvarteret står vid.Vi klättrar ner så snabbt vi kan tills vi kom ner till marken.Nere där finns lampor,bänkar,sängar,lite mat och jättemånga saker som andra tog med sig.

    Det är väldigt ljust i rummet.När vi kliver ner i luckan trodde jag att det skulle vara kolsvart, men det var det inte.Alla andra personer som var inne var antagligen döda eller väldigt,väldigt skadade.

    -Är ni oskadda? frågade mamma.

    -Ser vi ut att vara oskadda!?frågade min syster tillbaka som om det var mammas fel.

    -Det är inte mammas fel Laura det är idioternas fel som valde att bombardera hela vårt samhälle,kanske inte bara vårt samhälle UTAN KANSKE VÅRT LAND MED! skrek jag argt till min syster Laura.

    Tiden gick långsamt och efter tre dagar hade bombattacken slutat och vi packade våra saker och planerade att fly härifrån.Men kriget var fortfarande igång så att vi var tvugna att ta det försiktigt.Vi alla,ALLA började vår vandring genom varma till kalla väder.Det är som en mardröm som jag försöker ta mig utifrån men kan inte.Vi gick genom en skog.Det var dimmigt och kallt,luktade sjögräs och träden hängde mot marken.

    Efter två dagars vandring kom vi till ett ställe där det fanns massor av tält och många människor.Det kom sju blåklädda personer till oss och sa ett språk som vi inte kunde.Till sist visade dom oss vägen till ett par lediga tält.Jag,Laura och min mamma Zaraka fick ett rätt så stort tält med tanke på att i bara är tre.Vi fick bröd,smör,bönor och massor av vatten.Vi började äta direkt när vi kom till tältet.Dagarna gick och dom blev längre och längre desto mer man vande sig.Mamma kom till oss och sa:

    -Laura,Mahad, vi ska lämna och åka med båt och åka till ett annat land som heter Sverige.

    -VA?! sa jag och Laura i kör.

    -Det är vårt enda val!Om vi stannar kanske vi kan bli attackerade igen! sa mamma.

    -Jag håller med.Vi borde sticka, sa jag.

    -Jag tycker vi stannar!Vi klarade oss ut ur den gamla attacken så vi kan också klara oss ut ur denna!sa Laura.

    -Vi dog ju nästan!skrek jag och mamma i kör.

    Laura tittade ner och sa:

    -Okejdå!

    Vi går till en brygga med en konstig kille på sidan av båten.Vi betalar 2500 kr, FÖR EN SÅN DÅLIG OCH HEMSK BÅT.Jag klev in i röran med jättemånga i.Snubben släppte ut båten och vi flöt iväg.Jag somnar.

    När jag vaknar upp så är vi vid en strandkant och när jag kliver av så märker jag att vi är betydligt färre än när vi klev på båten.Mamma och syster levde iallafall.När vi fortsätter vandra hittar vi många hus,vägar och vissa tar pauser mitt i gatan.Inte vi.Vi kom fram till ett staket med en polis stående vid.Han kollade konstigt på mamma.Hon visade hennes pass.Det var halverat av lågorna.Han sa något på något annat språk och öppnade staketet för bara oss.Vi gick in i ett hus som en polis visade vägen till.När vi kom in var det varmt och fint.Massor av lampor,soffor och väldigt många bordliknande saker.En man kom fram och sa något konstigt.Min mamma svarade:

    -Jag förstår inte vad du menar.

    Mannen ledde och följde med oss till ett rum var vi fick varsin stol att sitta på och vänta.Efter en stund kom en kvinna fram och sa:

    -Hej! Jag heter Sanna och jag ska hjälpa er med olika saker.

    -Äntligen någon som kan vårt språk, sa mamma och gav Sanna ett leende.

    -Hej jag heter Zaraka och detta är min dotter Laura och min son Mahad.

    -Kul att råkas, sa hon och skakade hand med oss alla.

    -Jag är här för att ge er ett hem,mat,bättre kläder och pengar.

    -Wow tack så mycket,verkligen en ära, sa mamma.

    -Det är bara mitt jobb,sa Sanna.

    Sanna tar oss till en bil som var nytvättad,röd och väldigt fin.Jag läser på en järntext och där står det: Volvo V70.Jag kollar på den konstigt.Jag petar med armbågen försiktigt på Laura och pekar på det.Hon fnissar.Vi kliver in i bilen och kör iväg.När vi var framme kom vi till ett ställe som hette Löddeköpinge.Jag kunde inte uttala det riktigt men jag brydde mig inte så mycket om.Vi parkerade i en skog där det stod en stor och fin lägenhet.Vi gick in och kom till en rum.Där fanns kök, sovrum, toalett och en pytteliten balkong.Jag gick ut på balkongen och kollade ut.Det var sent.Jag lyssnade på hur fåglarna kvittrade och kände mig äntligen lugn.

    -Fyfan vad grymt detta stället är, sa Laura.

    -Svär inte,vårdat språk!sa jag.

    -Ingen är ju perfekt, sa Laura.

    Jag pustade ut så att gardinen flög som en drake.Jag sätter på mig pyjamas.Jag hoppade i sängen och likadant gjorde mamma och Laura.Jag somnar.

    På morgonen vaknar jag av att mamma öppnar ytterdörren.Där stod Sanna.Jag gav henne en stor kram och sa:

    -Du är bäst Sanna!

    -Tacksam son du har,nåja, nu ska jag visa er vägen till skolan,sa Sanna och gav ett leende.

    Vi gick en lugn promenad tills vi kom till skolan.Där kom vi in till ett klassrum och jag satte mig på en konstigt,litet bord som hade ett lock som gick att fälla upp.

    -Välkomna!sa en lärare till oss.

    Sedan sa hon något liknande på svenska.Hon sa sedan att det betydde välkomna på svenska.Tiden gick och lektionen var slut.Jag och Laura tog samma väg hem.Vi var trötta i benen och satte oss på en bänk.Vi såg solen framför oss.Jag kramade om Laura.Hon kramade tillbaka sådär som man brukar göra med sin bror eller liknande.

    -Det har varit en lång dag, sa jag.

    -En lång dag och ett nytt liv sa jag tillbaka.

    Solen sjönk precis som den steg på morgonen hemma.Väldigt sant Laura,det har varit en väldigt lång dag.

  12. 8 november 2014 hände det.

    Pang!
    Jag vaknade hemma i Afrika av en hög smäll. Det kändes som mitt hjärta satt i halsgropen. Det blev varmt och jag såg stora eldslågor utanför fönstret. Snart var vårt hus också borta.

    – Kalle Kalle! Vårt hus brinner upp, hörde jag mamma skrika från nedervåningen.
    – Vad ska vi göra? skrek jag tillbaka till mamma.

    Mamma svarade inte…
    Jag sprang ner för vår nymålade trappa. Det var svårt att andas i det tjocka röken.
    – Kalle skynda dig. Vi måste ut härifrån nu direkt, skrek mamma till mig med lite darrande röst.
    Vi båda sprang ut ur huset. Vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Alla grannars munnar gick upp och ner riktigt snabbt, och rök var det enda man såg.

    Nu kommer mamma eller jag dö. Vad gör jag om mamma inte finns mer? Tänk om jag dör. Vad gör mamma då? Jag stelnade till och mitt hjärta slog fort.

    Mamma och jag sprang som galningar. Försökte ta oss ut ur röken men vart man än sprang var det fullt av rök. Jag kunde inte tänka på något annat än att bara springa efter mamma. Mina ben darrade.

    Nu såg jag inte mamma längre. Mamma var borta. Mamma var död. Min fina mamma. Hon med sitt fina lång bruna hår och hennes mörkgröna ögon.
    Jag hade ingen att följa efter längre. Vad ska jag nu göra…?
    Jag fortsatte att springa. Försökte att inte tänka på att mamma var borta. Bara inte jag också dog.
    Äntligen kom jag ut ur röken. Jag följde efter mina grannar. De skrek till mig att vi var tvungna att fly.
    – Utan mamma? skrek jag frågande med en riktigt darrande röst.
    Mina grannar bara sprang och jag sprang efter. Vi sprang som galningar. Nu, äntligen var alla vi ute ur röken. Gud vad skönt det var.

    Nu började vi gå. Vi gick och gick och gick. Utan mamma…
    Det var jobbigt. Tänk att nu hade jag förlorat min mamma också. Pappa var ju redan död. Fast jag visste ju inte om hon verkligen var död.

    Efter två dygn kom vi till ett flyktingläger. Där var massa andra flyktingar som bodde i vita tält. Det var nog över 70 tält. Många kom fram till mig och sa hej. En tjej som kom fram och sa hej till mig var väldigt trevlig. Hon var äldre än mig men vad gör det. Hennes ögon glittrade och leendet spred sig över hela ansiktet. Hon hade brunt fint hår och havsblåa ögon. Vi fortsatte att prata med varandra.
    – Vad heter du? frågade jag glatt.
    – Jag heter Lina. Vad heter du då? frågade Lina tillbaka.
    – Jag heter Kalle. Är du själv och ensam här? frågade jag.
    – Ja, båda mina föräldrar har dött av bomber, suckade Lina tillbaka.
    – Nej usch vad hemskt. Jag är också ensam. Vill du bli kompis med mig? frågade jag lite tyst.
    – Ja visst!! svarade Lina med ett stort leende på läpparna.

    Ett halvt år senare.

    Idag den 11 april skulle vi fortsätta att ta oss vidare till Sverige. Till Sverige ville vi alla. Vi var tvungna att ta oss över vattnet till Tyskland så vi fick betala för att åka med en smugglare över till Tyskland. Båten var liten och gjord av slitet trä. Det pirrade i min mage eftersom i båten fick det plats 40 personer men vi satt 60 personer i båten. Det var lite läskigt för man trodde att man skulle drunkna.
    Men vi kom över. Inget hände på båten förutom att jag snackade väldigt mycket med Lina, men det var bara trevligt.
    Vi fortsatte att vandra. Mina ben vinglade fram som kokta spagettistrån. Fast denna gången var det lite roligare att vandra för nu hade jag någon att prata med, Lina. Vi tog en båt över till Sverige och direkt när vi hade hoppat av båten var det passkontroll. Som tur hade mamma gett mig mitt pass hemma i Afrika så det var lugnt för mig. Några av mina grannar blev stoppade och kom inte vidare eftersom de inte hade sina pass med sig. Men det viktigaste var att Lina kom över, och det gjorde hon… puh.

    Efter någon dag blev vi tagna till en förberedelseklass. Jag och Lina träffade många andra människor. I skolan lärde vi känna de människorna. De var riktigt snälla. Vi lärde oss också svenska.

    Nu kan jag riktigt mycket svenska och det är ett riktigt roligt språk att prata. Jag fick sedan komma till en riktig skola och en riktig klass. Nu 2016 går jag fortfarande i den skolan.

  13. På flykt

    Det lät precis som en nyårsraket fast hundra gånger högre. Marken skakade och när jag väl öppnade ögonen var allt rött.
    -Det brinner! skrek jag för full hals men ingen hörde mig för bomben lät fortfarande. Efter ett tag hörde jag skrik. Det var troligtvis fler barn som varit ute och lekt när bomben föll från himlen. Jag stod bara kvar där helt förvånad mitt i all rök och eld tills jag hör mammas skrik.
    -Ahmed! Ahmed! Var är du? Lever du? skrek mamma i desperation från balkongen. Då sprang jag. Jag sprang åt det håll jag trodde var hem, åt det håll jag trodde mammas skrik kom ifrån. Att veta att mamma levde gjorde mig glad, aldrig i hela mitt liv hade jag sprungit så snabbt, jag märkte inte ens att min bästa kompis låg där död på marken utanför vårt lägenhetshus, jag ville bara in till mamma.

    Mamma stressade. Hon hade vår största ryggsäck på golvet och packade så snabbt hon kunde det såg ut som att hennes händer gick snabbare än den snabbaste robot som finns i den snabbaste snabbspolningen. Men en sak hann jag se, att det hon la ner var sånt man behövde när man skulle iväg långt bort och inte komma tillbaka på ett tag bland annat pass, pengar och sin mobil. Min mobil hade jag tappat när jag kutade som en dåre hem. Mamma frågade inte ens om jag var okej när jag kom hem utan packade bara så snabbt hon kunde för att kunna ta sig härifrån.

    -Kom Ahmed, lägg på ett kol vi springer! skrek mamma och började springa ut genom dörren som hon inte ens låste.
    -Vart ska vi? frågade jag.
    -Det vet jag inte men bort från krig och elände till något bra, men när vi kommer fram vet jag inte, sa mamma ledsamt och jag såg på hela henne att hon inte ville lämna vår stad. Vi sprang tills benen inte orkade mer. Jag hade knappt hunnit kolla på omgivningen, men när mina ben inte orkade mer och vi stannade för att ta luft såg jag att allt var grönt, där var ingen rök eller eld från bomberna. Sedan gick vi, vi gick och vi gick och vi gick säkert i två dygn utan mat och med vatten från dammar och vattenpölar här och där. Men det trygga var att mamma visste precis vart vi skulle och vilken väg vi skulle ta.

    Mitt sista stopp var på en utsiktsplats över en stor, vit tältby. Den var mer än en kvadratkilometer stor och jag såg tält hela vägen till horisonten.
    -Där ska vi bo Ahmed du och jag! sa hon glatt.
    -Jag vill bo i ett hus eller åtminstånde i en lägenhet! skrek jag och satte mig rätt ner på rumpan för att protestera mot mammas beslut.
    -Ahmed gubben, jag har lovat allt kommer bli bra jag vet bara inte när och hur detta är vår enda chans, sa mamma lugnt och förstående och Ahmed följde ner till tältbyn den sista biten också.

    -Hej! sa en man som såg ut att vara ifrån Europa! Han hade en stor konstig potatisnäsa och två väldigt runda blåa ögon, han var blondin och han hade en stor blå jacka det stod UNICEF på.
    -Hej! svarade mamma så trevligt tillbaka.
    -Är ni nya här? frågade den Europeiska mannen.
    -Ja, svarade mamma hastigt.
    -Här har ni lite mat, sa mannen och räckte oss en burk med bönor.
    -Kom efter mig, sa han sedan och visade oss vägen till ett tält där det redan bodde fem familjer.
    -Men det är fullt här, sa mamma till mannen.
    -Jag vet men det är det tält som det bor minst människor i, svarade mannen medlidande med en ljus och mild röst. Jag och mamma gick in och hälsade på dem andra. Alla var trevliga och välkomnande och dagen gick snabbt och mamma och jag glufsade snabbt i oss våra bönor även fast det inte var gott, jag tror ändå det kändes som det godaste jag smakat eftersom min hunger var så stor. På kvällen gick jag och mamma och la oss tidigt.
    -Vi sticker imorgon, viskade mamma medan jag inte svarade och bara låg tyst tills mina ögonlock la sig över mina ögon.

    Nästa dag var vi uppe tidigt. Mannen hade ställt fram en burk med röd soppa med vita bönor i till oss som mamma la ner i sin ryggsäck innan vi tyst smög oss ut från området med tälten och fortsatte vår vandring. Vi gick och vi gick och vi gick. Det känndes som att tiden aldrig stannade. Vi övernattade under ett träd i skogen och åt vår soppa som mamma hade tagit med sig. Den slank ner lika enkelt som bönorna och dämpade hungern även fast den smakade 100 gånger värre änbönorna. Vi fortsatte dagen efter med att gå mot havet. Där stod det flera tusentals människor i kö och vi ställde oss också i kön som alla andra.

    När vi väl kommit fram till havet och en båt kommit så frågade han i båten om 1000 euro. Mamma protesterade inte och betalade honom för att få hoppa i båten. Båten var liten och tog MAX 20 personer men ändån lastade chauffören på med 50 stycken. Båten vinglade och jag fick knappt luft där när jag var intryckt mellan två feta gubbars rumpor. Jag såg hur kriget fortsatte och fortsatte på land och till slut såg jag inte land mer. Jag stod upp under hela båtresan och mina ben värkte efter den långa vandringen, jag höll på att falla ihop och blev mer och mer stum i benen eftersom att vi gått i över en vecka.

    Chauffören sa att vi snart var framme och jag höll händerna knutna och bad till Gud att vi skulle överleva den sista biten efter att vi passerat tre sjunkna båtar fullastade med lik. Men när jag väl såg land fick jag släppte jag händerna fast kom snabbt på mig att resan inte var slut än och satte händerna knutna mot varandra igen. Chauffören gick i land och sa att vi alla skulle hoppa av och det var precis vad vi gjorde och inte förrens jag var av båtenoch på land släppta jag händerna och tackade Gud.

    Det hade gått en hel dag i båten och solen hade precis gått ner i det okända landet. Vi övernattade i en grotta i ett berg innan vi fortsatte vandringen i flera dagar utan att något speciellt hände. Tills jag såg ett stort hus där det stod “MIGRATIONSVERKET”.
    -Ahmed vi ska in där, sa mamma men jag tror att hon inners inne ville skrika av lycka och det fick mig att känna att det fanns ett hopp hela jag blev glad och började le för första gången sen flykten. Jag började tänkta om att jag faktiskt skulle kunna få leva ett bra liv.

    I det stora nystädade huset var det långa köer med andra som också hade flytt och längst fram var det åtta stycken kassor med stora starka män i blå uniform med gulddetaljer. På deras kavajer stod det “POLIS”. Vi väntade i flera timmar och till slut var det vår tur.

    Mamma visade en man mitt och hennes pass. Polisen sa att vi skulle få bo i ett gammalt vandrarhem medan vi väntade på att få asyl i Sverige. Då fattade jag att vi var i Sverige. Jag hade alltid drömt om att få resa till Sverige för när jag och mamma hade sett en fotbollsmatch på TVn hemma som spelades i Stockholm såg allt så fridfullt ut folk, gick på stan helt vanligt utan att oroa sig för att en bomb skulle falla från himlen.

    Vi hemmastadde oss i vårt rum på det gamla vandrarhemmet och en dag kom det en polis som sa att jag skulle få gå i en förberedelseklass och att jag snart skulle få börja skolan men att jag först skulle få lära mig mer svenska. Mamma lyste som en sol och hela hon log och jag förstod att vi kanske kommer att få bo kvar i Sverige. Men när polisen sa att mamma skulle få gå på SFI (Svenska för invandrare) så blev mamma ännu gladare och såg sin möjlighet att lära sig svenska och kunna få ett jobb i Sverige och tjäna pengar eftersom att vi var fattiga som kyrkoråttor efter flykten, och jag tror aldrig jag har sett henne så lycklig efter allt det vi gått igenom.

    Två dagar efter att polisen kommit och berättat för oss att vi skulle få börja skolan kom han igen och sa att jag skulle börja skolan dagen därpå han berättade att han skulle följa honom till skolan med vanliga kläder och att vi skulle ses utanför hans dörr klockan 07:30.

    Det var en onsdag. Klockan 07:00 pep alarmklockan och jag hoppade upp ur sängen och tog på mig mina finaste kläder.
    Solen sken och temperaturen var ungefär 22°C. Träden och buskarna utanför fönstret var gröna och det var detta svenskarna kallade sommar, även fast jag frös kände jag hur hela jag var varm för att jag skulle få gå i skolan, få kompisar och lära mig svenska. Mamma var också glad den dagen.

    När jag kom till skolan hälsade mig en gråhårig gammal tant mig välkommen och sa att hon hette Eva och skulle vara min lärare tills han kunde prata svenska så att han kan få börja i en vanlig klass. I förberedelseklassen var det folk mellan nio och elva år. Själv var jag tio år under mitt värsta år på flykt och när jag fick börja i förberedelseklassen. Jag träffade snabbt en kompis, Sara hette hon. Vi lärde varandra den svenska vi kunde och fick lära oss svenska i skolan både jag och Sara lärde oss svenska snabbt och fick börja i samma klass efter en termin. Vi fick börja i klass 5C på Allenässkolan. Både jag och Sara trivdes som fisken i skolan och hade bra betyg.

  14. På flykt Oskar

    Jag gick in i mitt hus efter en lång promenad men när jag kom in kände jag att det var något som kom så jag sprang snabbt ut och kollade och där kom det plan. Plan med jättestora bomber som släpptes och jag kände att jag skulle dö. Jag sprang så fort jag kunde in i huset och ropade på Emil och Emil undrade varför.

    -Det kommer bomber, skrek jag.

    Emil sprang ner för trappan och rusade ut genom dörren men när Emil kom ut såg han bara eld och dödade personer. Han sprang tillbaka till mig och jag sa att vi måste fly. Vi gick snabbt in i huset och packade snabbt och jag fick hjälpa Emil eftersom jag såg honom att han inte kunna röra en meter till och han bara skakade och skakade och kunde inte vara still. Tillslut blev vi klara och vi sprang ut ur huset och bort från alla hus och jag kände att jag aldrig kommer att glömma all brinnande, röd eld, den stigande röken och det röda rinnande blodet.

    Vi sprang ner till bergen och följde stigen tills vi såg ett ställe där det var massor av folk som hade blivit av med sina hem. Vi hade kommit till ett ställe där det är folk som tar han dom folk som har mist sina hem eller har flytt från något ställe. Vi gick snabbt fram till dom som tog hand om detta stället och vi sa hej!

    -Hej!sa dom, har ni behövt fly från ert hem?
    -Ja, sa jag vad hjälper ni till med här?undrade jag.
    -Vi hjälper folk som inte har ett hem och låter dom då sova här och få mat, svarade dom.
    -Kan vi få bo här ett tag?undrade jag.
    -Javisst!sa dom.

    Efter en vecka så var det på tiden att vi stack till ett annat land så vi stack och köpte två biljetter till en båt och så bar det iväg. Helt plötsligt började det komma vatten in i båten så alla fick snabba sig med att kasta ut vatten. Precis när de hade kommit fram och alla hade gått av båten så sjönk båten. Sen var det dags att börja gå. Vi gick och gick och det kändes som vi inte har gått någonstans men till slut kom vi fram och då frågade en polis om pass och jag visade både mitt pass och Emils pass. Polisen släppte in oss och sen fick vi skjuts dit vi skulle sova och det var jättefint där. Emil sprang direkt till sin säng och jag kollade om vi hade något i kylen eftersom min mage kurrade och ville bara ha något i magen. Vi hade massa grejor. Nästa dag var det dags för oss att lära oss svenska och det gjorde vi en skola där det bara fanns folk från andra länder som inte kunde prata svenska. Jag och Emil är glada att vi har det bra igen och vi har tur att vi har hamnat i världens bästa land.

  15. På flykt Mattias O

    Hjälp! skrek Abdal.
    Bomberna hade fallit över den lilla staden. Människokroppar flög omkring över gatorna. Abdal var rädd. Han kände sig som en nyfödd giraffunge som inte hittar sin mamma.
    Abdal! Kom nu du måste skynda dig! Spring! sa mamma högt.
    Jag sitter fast! Hjälp mig, snyftade Abdal.
    Runtomkring var det mörkt och ensamt. Soldaterna stod med sina gevär som pekade mot alla personer som låg ner. Landskapet var helt sabbat av de rökiga bomberna som hade slagit ner i det fina landskapen där asplöven hade fladdrat så fint i vinden.
    Jag kommer mamma, skrek Abdal.
    Vi springer nu, sa mamma.
    Abdal hann inte ikapp familjen. Han satte sig ner och började gråta. Ingenting skulle någonsin bli som vanligt igen.

    Nästa dag efter den starka händelsen med bombningen väcks Abdal av att människor går och pratar. Han kollar upp och ser en rad människor, nästan lika många som USAs invånarantal, kändes det i alla fall som. Abdal går vidare med den stora folkmassan och försöker att hitta sin familj. Men det gör han inte.

    De går i evigheter innan de får syn på ett flertal män i kostym. De har något slags märke på kavajen. Ett stort landskap av bara vita tält som står uppradade, ett efter ett. Abdul springer fram och ber gubben om mat. Han och några andra personer får ta med sin mat och gå vidare till ett av det små tälten. Han fattade först inte var han var och vad som hade hänt. Skulle han bo med åtta andra personer som han inte ens kände. Han kände sig som när Neil Armstrong skulle kliva det första steget på månen, någonsin.
    Abdul fick lära sig att leva och komma överens med de andra i tälten.
    Han trivdes nu och skulle säkert kunna leva här mycket länge.

    Men så skulle det inte bli. Bara några få månader efter ankomsten till paradiset skulle de iväg med en gummibåt som redan hade fyllts med över fyrtio personer. Det var helt normalt enligt dom andra. Resan tog lång tid och utan någon utbildad förare och ingen tydlig punkt att komma till gick det lite sådär. Några av de andra flyktingarna hoppade till och med ner i vattnet och försökte simma, men det är ju klart att inte det går i början av mars.

    Land! skrek en av styrmännen.
    Först trodde inte Abdul på det men när han reste sig upp i båten såg han stranden inte alls långt bort.
    Nu kom de i land och resan hade gått bra, för nästan alla. Här fanns det träd och vatten och mat!
    Det väntade en till flykt men att vara i land kändes bara bra.

    Det tog långt tid, att gå alltså. Bebisar grät och några bara förstörde. Den personen jag stod bredvid hade långa mörka lockar i håret och hennes ögon lyste som en diamant i solskenet. Abdul vågade inte prata med henne men han kände trygghet i hennes närhet, och ett lugn spred sig i kroppen.

    Efter några mils vandring stoppades ledet av ett antal poliser som bad om något som kallas pass. Det vet inte Abdul, vad det är. Han känner sig stressad och känner i alla fickor han har. Hjärtat hoppar runt i kroppen och bultar i 190. Han blir kokvarm och försöker lägga på ett kol.Han kan inte hitta något. Ändå försöker han smöra för en annan familj, och de tillåter honom att försöka hänga med. Som tur var kunde han smita igenom de svenska poliserna. Han var rädd, även fast han hade smitit förbi poliserna kunde det ju finnas fler.

    Nu var han helt slut. Hjärnan var tom och kroppen kändes som en urvriden disktrasa. Öronen var som igenklistrade, han kände ingenting. Allt detta resande hit och dit. Det kändes skönt att vara i Sverige i ett riktigt hus där han kunde känna sig trygg. Abdul gick först i en förberedelseklass i några månader men nu skulle han gå i en riktig klass med en riktig lärare och i en riktig skola. Abdul levde livet och hade sina bästa år.

  16. Jag vaknade av att det luktade stark rök, barn skrek högt och jag hörde hur det surade från luften och jag tittade ut och då var det bomber som kom från svarta flygplan. Jag kändes som jag fick hjärtat i halsgropen.När jag gick ut så såg jag att det hade börjat brinna hos våra grannar och flera hus och att bomberna kom från flygplan uppe i luften.
    – Luna vi måste fly ! pappa och Emil är här borta, säger min mamma.
    – Okej jag kommer, säger jag.
    När jag kommer fram till pappa, mamma och min lillebror Emil så börjar vi springa till dom andra. Jag tänker på om vi kommer att komma tillbaka till mitt hem som någon har bombat ner eller om vi måste fly till något annat land , där jag inte vet hur man pratar det språket.

    – Vi hade gått väldigt länge nu, mina ben kändes som stenar som väger flera ton.
    – Mamma jag orkar inte mer, säger jag.
    – Kom igen nu, du klarar liten bit till, säger mamma.
    – Nej, kan vi inte ta en liten paus bara 5 minuter? säger jag.
    -Okej då, säger mamma.
    – Tack! säger jag.
    – Men sen måste vi gå i rask takt för att komma ikapp dom andra, säger mamma.
    – Ja det ska jag, säger jag.
    När vi har vilat så börjar vi gå igen men vi hittar inte dom andra men när vi går en bit till så ser vi massa av tält och vi går dit. Det visar sig vara ett flyktingläger och vi blir jätteglada att vi hittar någonstans att bo.

    En dag senare

    När jag vaknar så hittar jag inte mamma och pappa bara min lillebror Emil. Jag går ut och kollar utanför det tältet vi fick av dom som håller i detta flyktinglägret. När jag kollar så ut så ser jag mamma och pappa prata med någon.
    – Pappa och mamma vem pratar ni med? frågar jag.
    – Vi pratar men den som jobbar här, säger pappa.
    – Okej vad pratar ni om då? säger jag.
    – Vi pratar om hur det går till här, säger mamma.
    – Okej, säger jag.
    Jag går in i vårt tält och lägger mig igen. När jag vaknar igen så är det mitt på dagen.
    – Hej gumman du har sovit i en timme till, säger pappa.
    – Oj, jag tänkte att jag bara skulle vila lite inte sova i en timme, säger jag.

    Jag går ut och jag råkar gå in en en tjej som är i min ålder tror jag.
    – Hej förlåt att jag gick in i dig, säger jag.
    – Hej det gör inget, säger tjejen.
    – Vad heter du? frågar jag.
    – Jag är tolv. Du då? säger hon.
    – Jag är också tolv år, säger jag.
    – Vill du att jag visar dig runt lite här på flyktinglägret, säger tjejen.
    – Okej det skulle vara kul om du skulle vilja göra det, säger jag.
    – Såklart, säger tjejen.
    – Vad heter du förresten? frågar jag.
    – Jag heter Meja. Du då? säger hon.
    – Jag heter Luna, säger jag.
    Hon visar mig runt och vi skrattar och pratar om mycket. När vi kom tillbaka så var det mörkt vi gick in i våra tält, vi är grannar så att det är roligt att vi är grannar för att vi har blivit bästa vänner.

    Ett år senare

    – Luna och Emil vi måste åka härifrån nu vi har bott här länge nu så att vi måste åka härifrån nu, säger mamma.
    – Men jag och Meja kommer ju att inte kanske träffas mer så, säger jag.
    – Jo det kommer du för hennes och vår familj ska åka härifrån tillsammans, säger mamma.
    – Jaaaaaaaa! säger jag.
    – Kom nu då, säger mamma.

    Snart ska vi gå härifrån det känns som om jag ska dö. Hela min kropp skakar och jag kan inte röra mig ett steg härifrån för att jag vill inte dö. När mamma har drar mig ut från lägret så ställer jag mig upp och börjar gå. När jag ser att Meja går en bit framför mig så springer jag till henne. Vi kommer fram till ett hav och där ser vi att det finns båtar som folk säljer till såna som oss flyktingar.
    Vi kommer fram till en av dom och frågar hur mycket en båt kostar att få åka över havet till andra sidan. Det kostade 100kr och det var det vi hade fått av dom som jobbar på flyktinglägret sammanlagt till båda familjerna, min familj och Mejas familj.

    Vi går ner till vår båt vi hade köpt för dom 100kr vi hade fått av dom som jobbar var på flyktinglägret. Först hoppar papporna i båten, sen jag och Meja sen kom mammorna och småsyskonen. När vi har åkt ungefär halva biten har småsyskonen somnat och jag och Meja börjar bli hungriga. Mamma hade gjort smörgåsar till alla på lägret och sen åt vi.

    Sen efter tag så är vi framme på andra sidan av havet, tänk att vi har överlevt denna långa resan. När vi var framme i land så får vi åka till något ställe där man får frågan om ett tillstånd att bo kvar i Sverige, så länge vi väntar på att få reda på om vi får stanna kvar i Sverige så får vi bo på ett flyktingboende.

    En dag senare

    När jag vaknade så väckte jag Meja jag och Meja sover tillsammans, vi har ett litet rum tillsammans. Jag och Meja ska börja i en förberedelseklass där vi ska få lära oss svenska.
    – Meja visst ska det bli roligt att lärar sig ett nytt språk? säger jag.
    – Ja det ska det, säger Meja
    Vi måste nog gå upp och klä på oss så att vi kommer i tid till dit vi ska lära oss svenska.

    När vi kommer till klassrummet så sitter det vuxna och barn som ska lära sig svenska. Mina föräldrar ska också gå där och Mejas föräldrar. Meja och jag sätter oss bredvid varandra och vi får ett papper där det står på vårt språk och svenska. En tjej som heter Elin pratar med oss om hur detta ska gå till och det jag tycker är bra är att hon pratar vårt språk när hon pratar med oss. Dom säger att vi ska försöka kunna dessa orden till på fredag och idag är det måndag.

    Jag och Meja går till vårt rum och äter lunch, vi fick potatis och köttbullar jag och Meja hade aldrig ätit köttbullar innan men det var jättegott. Efter vi hade ätit så gick vi till en lekplats, på lekplatsen finns det gungor,klätterställningar och en rutschkana och det var sandlådor och det luktar nyklippt gräs. Vi lekte tills det var middag och till middag. Till middag fick vi pasta och fisk och det var jättegott

    Ett halvår senare

    Mamma kom och knackade på dörren.
    – Luna vi får stanna i Sverige, säger mamma.
    – Jaaaaaaaaaaaa! skriker jag.
    – Jag hoppade som en galning runt i Mejas och mitt lilla rum.
    – Meja vi får också stanna vi ska flytta så att vi är grannar med Luna och hennes familj vår familj har pratat att vi ska göra det, säger Mejas mamma.
    – Jaaaaaaaaaaaaaaaaa! skriker Meja.
    Jag och Meja hoppar tillsammans i rummet och vi är så glada att vi inte kan tro det.

    Sen så flyttade vi till ett hus och sen så började jag och Meja i samma klass i en riktig klass och vi lekte varje dag och sover hos varandra varje dag.

  17. På flykt
    “Ahhhhhhhh!” “Hjälp!” Folk skrek det överallt i ren panik samtidigt som de sprang runt som yrna höns i ett försök att rädda sina ägodelar från den slukande elden. Men jag var inte som en av dem. Istället för att skrika stod jag bara stilla, fastklistrad i marken med blicken flackande omkring mig. Min hjärna skrek allt vad den hade men benen var var lika orubbliga som en mils betongvägg. Så istället för att gå började jag titta på vad som egentligen hände, hur denna mardrömmen blev till verklighet. Överallt såg jag samma sak, människor som grät, människor som försökte fly och människor som BOOM! Jag backade några steg i rent försök att fortsätta hålla mig kvar på fötter. Ännu en mördarmaskin hade släppts och jag hade vaknat till ur mina tankar. Nu var jag fullt medveten om vad som hände igen. Plötsligt var det inte människor som försökte fly som jag såg, utan människor vars sista andetag togs, vilket gjorde att jag föll pladask ner på den stenhårda klipphällen. Därefter hörde jag bara PANG och mitt eget skrik av smärta.

    Dunk. Dunk. Dunk. Sakta öppnade jag mina ögonlock men jag kunde inte se någonting, allting var så dimmigt. Länge flimmrade min syn och det blev inte lättare av att det dunkade precis hela tiden heller.
    -Men vänta! Varför dunkar det? Är jag i himlen?
    -Åhh du är vaken älskling! svarade mamma.
    -Va? sa jag samtidigt som jag rynkade på pannan. Jag hade visst tänkt högt.
    -Var inte orolig gumman, allting kommer bli bra. Det lovar jag, svarade
    hon. Nervöst.
    Plötsligt slog det mig, jag kom ihåg, mördarmaskinerna, gråtande människor och jag kollade sakta ner mot min mage. Ett bandage. Ett rött bandage och inte rött som i färgen rött utan röd som i hmm. Jag harklade mig, ville inte tänka tanken.
    -Men vänta! Var är vi påväg? sa jag för att komma på andra tankar.
    -Till Irak. Bort från alla mördarmaskiner, svarade hon.
    Därefter fortsatte vi bara gå. Vi gick och gick och gick.

    Så småningom stannade vi. Min syn hade blivit bättre och äntligen kunde jag se igen men det jag såg var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Under tiden vi gått hade ju mamma pratat om hur fint och bra Ira eller Norg, jag tänkte så att det knakade men jag kom inte ihåg vad det var hon hade sagt. Sedan slog det mig.
    -Juste. Det sista ordet hade jag aldrig hört vad det var hon egentligen sa, men jag hade bara tagit för givet att hon pratade om Irak. Vad skulle det annars vara? tänkte jag för mig själv.
    Hursomhelst var det enda jag såg en massa vita tält. Överallt. Bara tält, ingenting annat och jag hade ju föreställt mig att det skulle vara som hemma det vill säga massvis med färgglada trähus som hade långa balkonger med tusentals blommor på som doftade ljuvligt, höga berg och kullar, rent vatten strömmande genom åar och djur överallt som man kunde leka och kela med. Men här fanns det bara tält.

    Två dagar senare.

    -Sch sch. Ta det bara lugnt. Ingen är i fara men jag vill att ni ska packa era grejer och göra det fort. Vi ska lämna detta lägret, viskade mamma till oss.

    Vi börjar springa efter mamma. Det börjar värka i benen, jag har aldrig haft någon vidare kondition eller styrka men jag tränger bort smärtan och fortsätter springa.

    Plötsligt stannar bara mamma. Hon går fram till en mörkhårig man som luktar starkt av sprit och tobak. Min kondition har aldrig varit något vidare men däremot är mina sinnen väldigt utvecklade så sådant känner jag på långt håll.
    -Kom och sätt er i båten! ropar mamma. Denna karl ska hjälpa oss att få ett bättre liv. Det enda vi måste göra är att ro denna båten tillsammans med dessa trevliga personerna till andra sidan havet. Därefter kommer vi leva lyckliga i alla våra dagar och kommer att få en nystart. Helt säkert.
    Mamma kallsvettas, hon kanske lyckades lura Charlie, min lillebror, men mig lurar hon inte. Jag ser att hon är orolig och det får mig att också bli orolig. I vilket fall som helst så går jag till båten. Bredvid oss finns det en till båt. Jag förstår inte riktigt vad det är de säger men på deras kroppsspråk listar jag ut det på ett ungefär. Men jag hoppades att jag inte hade gjort det för det de säger gör mig bara ännu oroligare. Sedan började vi ro båten. Den vinglar hela tiden och det känns som om jag när som helst kommer att trilla överbord. “Ahhhhhhhhhhh!” Båten bredvid välter och människorna i den trillar av. Jag sträcker ut min hand för att dra upp barnet närmast men jag når inte och hon tillsammans med de andra passagerarna försvinner ner i vattnet.

    Vi ror iland, med dålig stämning. Ända sen händelsen har alla varit helt tysta, inte ens ett ljud har utbyttes. Vi börjar gå. Efter ett tag kommer vi till en gräns där trevliga personer hjälper oss till en stor byggnad. Här inne är det konstigt. Alla sitter stilla och lyssnar på en person. Personen avbryter sig själv och börjar prata med oss. Hon berättar att vi har kommit till en skola och att allt kommer bli bra nu.

  18. På flykt Filippa J

    Jag ska precis gå och lägga mig när jag hör någon skrika
    -Det brinner!
    Jag går ut och tittar och jag ser att det brinner och bombas över hela staden. Jag väcker min lillebror och säger
    -Det brinner och bombas, vi måste ta oss härifrån.
    -Hur ska vi fly? Svarade lillebror.
    -Vi får komma på något, svarade jag.

    När vi skulle fly tog vi med några andra. Det var svårt att inte bli träffad av bomber men det var många som tyvärr dog när en hel grupp gick tillsammans.

    Vi lyckades ta oss undan och vi kom till något som kallades flyktingläger. Ett flyktingläger är ett läger där man får mat, dricka och ett tält att bo i. Jag kommer ihåg att vi var så tacksamma för att vi fick hjälp och att jag och min lillebror hade ett leende på läpparna när vi var där.

    Nästa dag skulle vi till Sverige, så vi fick ta en båt. Vi va 50 personer på båten. Det tog jättemånga timmar för oss innan vi var framme.

    När vi äntligen hade kommit fram så fick vi gå för att vi skulle gå till polisen för att vi skulle få komma och bo i Sverige, vi gick och gick men efter ungefär efter en timme så va vi framme och då var min lillebrors kläder alldeles smutsiga och det var lite hål i hans tröja.

    Sedan när vi var framme hos polisen så sa han
    -Ni måste ha pass om ni ska bo i Sverige!
    Då säger jag
    -Jag har två pass ett till min lillebror och ett till mig.
    Då kanske du undrar var jag har fått tag i det, jo dom är förfalskade. Men polisen trodde på mig så vi fick bo i Sverige. Jag tog sats från marken och hoppade upp med ett leende på läpparna.

    Efter några veckor därefter så började jag och min lillebror skolan där vi fick lära oss svenska och vi tränade och tränade, idag sitter jag här i klassrummet och går i 9an skriver detta på svenska jag är stolt att jag klarat mig igenom detta. Tack för att du lyssnat på min historia.

  19. På flykt Katla

    Jag minns det som om det var igår. Skräcken att de kommer tillbaka finns fortfarande kvar. Jag är har fortfarande mardrömmar och en väska packad med allt jag behöver för att fly. Allt började den där dagen. Jag och min storebror var på väg hem från skolan.

    -Kommer du sölis! skrek Afik. Afik är väldig envis och han får alltid som han vill.
    -Ja ja jag kommer! skrek jag tillbaka. Jag satte på mig skorna så snabbt jag kunde, och sprang till hans moped. Jag och min bror bor väldigt långt från skolan det tar 18 minuter att ta sig dit med moped.

    Mamma lagade redan mat när vi var hemma.
    -Jag ska bara ut och pinka, sa Afik och gick ut genom dörren. Vår toalett var sönder så vi var tvungna att kissa ute. Det var då jag hörde det, jag var inte riktigt säker på vad det var? Var det, flygplan. Först hörde jag en stor smäll sedan bara ett pip, all smuts och damm trängde in mina ögon. I bakgrunden hörde jag skrik, syrener och billarm. Lukten av rök trängde sig in i min näsa och jag kände att det var svårt att andas.

    Jag vaknade av att min mage kurrade, och av att det gjorde ont i mitt ben. Det första jag såg var mamma hon såg trött och ledsen ut. Jag märkte att vi gick i en grupp och att jag låg på en bår. Jag hade ont i huvudet. Någon sa:
    -Kay har vaknat!
    -Jaa, sa de andra med trött röst. Bakom mig kunde jag se staden som vi bott i var i brand och man kunde höra skrik ända hit och känna lukten av lik. När jag kollade ner på mitt ben såg jag till min förskräckning att mitt ben var av. Jag skrek:
    -Ah! men innan jag hann skrika fick jag en hand över min mun. Handen smakade salt, det var äckligt. Då viskade en man till mig:
    -Shh, vill du att terroristerna ska höra dig?
    Helt plötsligt hörde jag mammas röst,det rann tårar ner hennes kind och hon var lite röd om ögonen.
    -Mamma varför gråter du? frågade jag.
    -Eh det är inget, sa hon. Sov bara.

    Nästa gång jag vaknade låg jag i ett tält. Jag såg mamma stå utanför prata med en kvinna, hon kom in och efter henne kom en liten kille. Mamma sa åt mig att hälsa på dem. Och det var precis det jag gjorde. Då hade jag ingen aning om att detta var början på en fantastisk vänskap.

    Vi 4 delade på ett tält. Jag såg helt plötsligt att en limpa bröd låg på golvet och att de andra åt från den jag tog en bit och åt snabbt så att jag skulle hinna ta mer. Jag svalde brödet och min mage var så himla glad och jag kände mig genast inte lika trött men min tunga var helt uttorkad. En annan man sa något till kvinnan. Hon gick ut ur tältet och när hon kom tillbaka hade hon vatten med sig.

    1 vecka senare

    Vi hade varit där i bara 1 vecka jag och den lille killen hade blivit vänner och vi var lyckliga. Men en dag när jag och den lille killen lekte såg vi att mamma och kvinnan bråkade.

    -Mamma vad är det? frågade jag när mamma kom in i tältet. Vi ska åka härifrån så fort vi har fått lite mat och vatten för resan.

    Några dagar senare sa jag och mamma hejdå till lägret, vi fick lite bröd, pulvermat och vatten av några av dom som bor i lägret. Kvinnan kände någon som vi skulle hitta som kunde ge oss biljetter till någon båt över Medelhavet så att vi kunde ta oss till Grekland. Mamma bar mig på ryggen efter några dagar hade vi kommit dit och skaffat biljetter. Båten var helt full jag tror att vi var nog ungefär 70 personer ombord. Någonstans på vägen över fick vi en läcka i båten och den började sjunka sakta men säkert. Några föll över bord men de flesta kunde inte simma så de drunknade. Jag hängde en gång över kanten och höll på att trilla över men som tur var tog mamma tag i mig och höll fast mig. När vi var nära stranden sjönk båten och min mamma och jag var en av de få som kunde simma så vi tog oss i land och där fortsatte vår vandring. Våran mat hade vi redan ätit upp och vattnet hade vi druckit för länge sedan. Men det var inte någon anledning att sluta. Mamma brukade säga “ge upp är för veklingar, och du är ingen vekling”.
    Vi gick igenom städer, slätter och vägar och precis före gränsen skaffade mamma pass till oss det kostade henne allt hon hade men vi fick gå över gränsen.

    Nu är jag här. Nu kan jag svenska. Nu har jag ett bättre liv. Jag har kompisar som Kim. Kim min bästa vän Kim har alltid sitt hår uppsatt och påminner väldigt mycket om min bror.

    Men jag kommer aldrig glömma denna resa. Aldrig.

  20. På flykt Karl

    Bomben föll. Hela staden var förstörd. Bilar brann, hus föll samman och det var pistolskott överallt. Mamma fick panik och hennes ansikte bleknade. av allt som hände. Mamma sa till mig att vi var tvungna att fly landet. Jag blev jätterädd och jag satte hjärtat i halsgropen för att mamma var så panikslagen. Vi packade allt vi behövde så snabbt vi kunde så inte en till bomb skulle släppas i staden. Mamma packade allt jag behövde kläder, pass och mitt gosedjur.

    Jag och mamma var på väg till Sverige. Vi hade gått ungefär 200 meter tills vi hörde en rejäl small. De släppte en till bomb. Vi var 5 minuter från att ha dött. Jag blev jätterädd och ledsen samtidigt och fick ett panikanfall och svimmade av rädsla. När jag vaknade var det mörkt ute. Men vi fortsatte att vandra trots att det var mörkt ute. En kille längst fram i ledet skrek:
    -Vi har kommit fram till flyktinglägret!
    Alla blev jätteglada och hurrade. Vi möttes av en tjej som ledde oss till vårt tält. Hon verkade snäll. Hon gav oss mat, vatten och varsin kudde.

    Efter första natten mådde jag illa och magen vek sig dubbel. Jag mindes inte var jag var. Sen kom jag på var jag var. Mamma kom in i tältet och sa att vi skulle till en båt. Jag hade aldrig åkt båt innan den dagen. Vi var jättemånga på båten minst 40 stycken. Båten var väldigt ostabilt och jag minns att det var en person som blev utknuffad för att det var så många på båten. Alla fick panik och skrek och knuffade varandra.

    Efter väldigt lång tid var vi framme. Vi var framme i Italien. Nu var det nära tänkte jag.
    -Är det långt kvar mamma? frågade jag.
    Nej, vi är snart där, svarade mamma.
    Jag fick en hård klump i magen och magen vek sig dubbel för att jag tänkte på hur synd det var för de som var kvar i Syrien. Jag fällde en tår.

    Efter några dagars vandring kom vi fram till ett ställe där en buss skulle hämta upp oss. Bussen såg lite mystisk ut och chauffören hade många flaskor vid ratten och han luktade konstigt, en lukt som jag aldrig annars hade känt. Vi fick hoppa på bussen och den chauffören körde väldigt konstigt. Efter några dagar var vi framme vid en ny båt. Den båten skulle leda oss till Sverige. Vi var så nära. Jag mådde dåligt och mitt ansikte blev grönt hela resan i båten. Jag somnade. När jag vaknade var vi fortfarande i båten men vi kunde se land. När vi var vid land möttes vi av en sur kille i blåa kläder. Han frågade efter pass. Sådan tur att jag och mamma hade packat ner pass. Jag och mamma fick komma in i Sverige. Men det var jättemånga som inte hade något pass som inte fick komma in i Sverige. En av de som inte fick komma in var min kusins familj. Jag började gråta när jag fick reda på att de inte fick komma in i Sverige.

    Efter att vi hade bott i Sverige i ungefär en månad började jag i förberedelseklass. Där fick jag lära mig Svenska. Min mamma fick börja i SFI. Vi började med att lära oss “Hej” och de andra lätta orden i svenska. Efter ungefär ett år i förberedelseklass fick jag börja i riktig skola. Där fick jag träffa mina nuvarande kompisar Mohammed och Isak.

  21. På flykt Molly

    Jag känner doften av rök, jag kan se elden som flammar i vinden, hör bomben som faller, skriken från vuxna och gråten från barn. Jag är förlamad av skräck men reser mig sakta upp på darrande spagettiben för att ta upp mina grejer.
    -Skynda dig Una, vi har inte tid med det, mamma dyker upp i rummet och hennes ögon lyser som svarta diamanter i månskenet.
    – Jag kommer vänta bara … längre hinner jag inte innan mamma drar ut mig ur huset.
    – Du hinner inte Una, säger mamma med glittrande tårar i ögonen.
    – Förlåt, svarar jag.
    – Spring! säger mamma.

    Längre fram sitter några andra som lyckats fly, bland dom sitter min bästa vän Nike. Jag springer fram till henne och ser att hon fått ett sår på axeln. Hon svarar innan jag frågar:
    -Det är ingen fara.
    -Är du säker? svarar jag med en orolig blick på det röda såret.
    -Ja det är bara ett litet sår, svarar hon tillbaka.
    -Vi måste fortsätta! svarar en av de vuxna. Om vi stannar här hittar dom oss, kom nu.

    Nu har vi vandrat i nästan 13 dagar och inget verkar bli bättre. Den lilla maten som några lyckats få med sig hade tagit slut, Nikes sår blev inte bättre och precis när jag tappat hoppet såg jag det, ett stort områden med tält, ett flyktingläger.
    -Titta där! skriker jag till de andra.
    Vi börjar gå mot flyktinglägret när vi möts av en UNICEF arbetare. Han visar oss till några tält, vi är tvungna att bo fem-sex i varje tält. Jag, Nike, mamma, en liten pojke i femårsåldern som jag inte känner och hans mamma.

  22. På flykt Mathias

    Hus stod i lågor. Flygplan bombade våran by. Jag minns som om det var igår. Det var inte många som klarade sig men min familj klarade sig. Som tur så bodde vi i utkanten av byn så vårt hus kanske inte var bombad. När vi var hemma så bästämde mamma och pappa att vi ska här ifrån.
    -Packa alla nödvändiga saker sa pappa,det här kommer att bli tufft.

    Under flykt

    Vi hade kommit en bra bit på flykten. Allt vi kände allt vi hade hade vi lämna bakom oss. Det var inte bara vi som var på flykt det var hur många som helst från olika ställen runt om i landet. Det var en lite lättnad för att då kunde man hjälpa andra lite.

    Tältläger

    -Äntligen! sa jag. Nu fick vi äntligen villa. Det var inte bara tält där det var främmande människor som gav oss mat.

    Båtresan

    Nu hade vi kommit så långt att det var dags att ta båt till Europa.

    -Jag har inga goda aningar av detta, sa mamma.
    Fast att min lilla syster Maida gillar att åka båt så kan jag låva henne att den här båtresan inte blir ett nöje.

    Passkontrollen

    Nu var det är dags för passkontrollen. Mamma plockade upp sig pass och andra gjorde samma sak. Polisen kollade noga på passet så att det stämde.

    -Det kan inte vara sant, sa pappa av glädje, och kramade oss som om vi har vunnit fotbolls VM.

    Specialklass

    Nu lär jag mig svenska i en specialklass och har träffat andra barn från Syrien och andra ställen. Efter allt som vi gått igenom så ångrar jag mig inte för det är värt allt jobbigt.

  23. På flykt Viking

    Jag vaknade av att vinden svepte vilt över mig och bomberna föll ner en efter en. Jag var lika rädd som vanligt det visade sig genom att mina tänder slog mot varandra och jag kunde inte röra mig ett steg till. Det slutade aldrig, det kändes som en bomb skulle falla över mig när som helst. Jag ville bara kom bort från Afghanistan, allt detta krig skulle bara försvinna.

    Skynda dig Azad, vi måste ge oss av! skrek mamma.
    Jag packade det viktigaste jag hade på ett par minuter, en av de sakerna var en affisch på min kompis som inte överlevde de hemska bomberna. Jag skyndade mig allt vad jag kunde, nästan så jag halkade av alla stenar som låg huller om buller i vårt söndriga hus. Mamma tog mig i handen utan att säga något man såg på henne att något inte var rätt. Hennes ögon var fyllda av tårar och kinderna röda som tomater.
    Vart ska vi mamma? frågade jag.
    Du får se. Bara skynda dig, snyftade mamma.
    Jag såg ett stort led som vandrade vid bergen. Mamma bara sprang snabbare och snabbare tills hon kom fram. När vi var framme så kom det där utfallet av mamma igen. Vattnet rann ner från hennes ögon och hon satte sig på huk.
    Vad är det? frågade jag.
    Jag måste lämna av dig här Azad. Det är för ditt eget bästa, sa mamma.
    Jag hann inte säga något mer, alla flyktingar drog med mig och jag bara sjönk ihop som en sengångare. Jag somnade på ett visst sätt som jag ej vet hur.

    Jag vaknade men kunde inte minnas så mycket, det enda jag kände var att allt krig hade slutat och jag hörde glada barn. Jag öppnade ögonen och kollade mig omkring.
    Var är jag? frågade jag.
    Vid ett flyktingläger, sa en kille.
    Jag tänkte på mamma och hennes underbara utseende, det där svarta långa håret och det vackra bruna ögonen, gud som jag saknade henne, mitt allt. Hur skulle jag överleva nu?
    Jag hörde samma led som vi gick i bergen med ropa”vi ska vidare, kom nu!” Först vägrade jag, men om det var för mitt eget bästa så följde jag med.

    Några timmars vandring. Alla var trötta. Benen hade sjunkit ihop och alla fötter var som bly. Men äntligen, om man kollade med en skarp blick framåt såg man ett par båtar och fler flyktingar som skulle åka mot fred. Den som bestämde i min vandring gick fram och köpte biljetter till en slags båtliknande sak. Jag tvivlade förstås men hade inget val, så jag hoppade i båten. Jag blundade för att vila. Jag kände då efter stund att något hade börjat röra på sig. Det var båten och vi var mitt ute på havet utan att jag märkt något. Jag blev grön i ansiktet och mina öron stog rakt ut bara av att se ut över allt vinglande vatten jag orkade inte hålla det inne och grön och gul sörja flög ur min mun. Jag blundade ännu en gång men för att få bort all äcklig smak i munnen som jag fått för en minut sen.

    Jag öppnade ögonen kanske tjugo minuter efter och det hade lugnat sig i magen och munnen. Men en sak jag märkte var att jag var ensam i båten så jag reste mig upp och såg land. Jag blev skuttig i hela kroppen och det kändes som jag kunde flyga men när jag skulle hoppa ur båten så missade jag stranden och landade rakt i vattnet med huvudet före. Jag fick såklart hjälp av folk i min vandringsgrupp som redan klivit i land och det torkade av mig lite men jag var fortfarande blöt av saltvatten mina kläder efter resan blev nu från en gul tröja är nu en brun tröja och mina vita byxor blev nu gråa slitna byxor. Jag gick upp till ledet och vi gav inte upp så vi gick längre och längre till sist var vi uppe vid en slags grå mark där bilar körde jag visste inte vad det hette men jag gissade på något som gråmark.

    Vi var äntligen framme vid gränsen till Sverige så vi fick ge vårt pass till en slags blå gul klädd man han hade blåa ögon och blont hår som jag och han välkomnade oss till Sverige med en väldigt snäll dialekt.

    Några dagar senare så fixade de in oss på något som kallades förberedelseklass jag kämpade allt vad jag kunde för att imponera. Jag övade varje dag på nya ord i svenskan för att kunna börja i en riktigt klass och få nya riktiga vänner som jag ska älska och alltid vara med. Dagarna bara gick och gick min svenska blev bättre och det var bara några dagar kvar tills mitt riktiga liv började med alla underbara människor.

  24. Mamma väckte mig i fullständig panik. Hon sprang runt som en vild höna och nästan skrek mig i ansiktet.
    – Marco, Marco vakna, sa hon. Vi måste fly. Nu!
    – Varför? frågade jag.
    Det var innan jag kände lukten. Lukten av brända hus, brända bilar och den söta doften av järnet i blodet som låg på gatorna och döden. Jag packade snabbt en ryggsäck med mina käraste ägodelar, mat och lite dricka. Sedan påbörjade vi flykten.

    Vi smög oss ut genom den nedbrunna dörren och började gå söderut. Jag ville inte gå. Tårarna rann som floder ner för kinderna och ögonen blev helt röda. Jag kanske aldrig skulle få se detta stället igen. Jag tog mig i kragen och började gå tillsammans med mamma.

    Jag kanske glömde säga det. Jag heter Marco och är tolv år. Jag älskar fotboll och är enligt mig själv ganska bra i skolan. Jag bor i Iran som är världens vackraste land. I varje fall när det inte är nedbränt.

    Vi gick mellan två berg och jag var väldig rädd. Mina knän skakade och jag började kallsvettas och kände hur det långsamt rann ner för ryggen.Det kändes som de stora, klipp liknande stenarna skulle trilla på mig. Det var fler som också hade flytt. Nu var vi nästan hundra personer.

    När vi hade gått ett tag kom vi till ett flyktingläger. Äntligen! Jag visste inte var vi var men jag brydde mig inte. Där var några trevliga män i blå uniform som gav oss mat, vatten och någonstans att bo. Mamma sa åt mig att stanna i tältet medan hon gick in i tältet bredvid. Efter ett tag kom hon tillbaka.
    Jag har pratat med några smugglare i tältet bredvid, sa hon. De ska hjälpa oss över Medelhavet så vi kan ta oss till Sverige.
    – När åker vi? frågade jag.
    – Inte på ett tag för att vi måste äta, dricka och vila innan vi ger oss av, svarade hon.
    – Okej, sa jag till sist.

    Då var dagen kommen. Mina händer blev blöta av svett och jag ville bara springa iväg. Spring hem. Hem till vårt hus! Hem till vår land! Men mina ben förmådde mig inte. Jag kunde inte röra mig alls.

    När vi kom fram till hamnen blev vi helt förvånade. Mamma tog några steg bakåt, jag tappade hakan minst ner till knäna och det kändes som att jag skulle svimma.. Där låg ju bara en liten, ynka gummibåt och vi var nog nästan trettio personer! Ute på havet växte vågorna och slog mot kajen. Smugglaren som hade sålt biljetterna till min mamma tryckte ner oss i båten och sa:
    – Du där, ja du längst bak. Kör rakt fram tills ni når en strand.
    Sedan puttade han ut oss i havet och gick iväg skrattande.

    När vi hade åkt på den vingliga båten i ungefär tjugo minuter stannade båten. Vi började sjunka. Efter inte så lång tid hörde vi en båt komma. Vi ropade allt vi kan och jag kände hur jag började sjunka. Ner i det kalla vattnet. Det var som att det var en hand som tog tag i min fot och drog mig neråt. Längre och längre ner. Sedan blev allt svart.

    När jag vaknade var jag på en stor båt. Det låg en massa svarta påsar med människor som hade drunknat runt omkring mig. Det var då jag såg mamma. Jag blev så glad att jag hoppade upp därifrån jag låg och kramade om henne. Till sist släppte båten av oss på en strand där vi fortsatte vår vandring. Vi vandrade genom många fina landskap. Det vackraste var i Italien tror jag. Vi gick igenom grönt gräs, mörka skogar, vackra ängar med blommor och en snäll bonde sa att jag fick smaka en tomat. Den var jättegod.

    Efter att ha vandrat i åtta dagar kom vi fram till Sverige. Mamma visade upp något papper för en man i uniform och han släppte in oss igenom en grind. Sedan fick vi gå in i ett hus där vi fick en lägenhet. Jag fick gå i en förberedelseklass och där träffade min bästa vän Antonio som också hade flytt från Iran. Jag och mamma fick asyl och vi levde lyckliga i Sverige i alla våra dagar.

  25. På flykt Ludvig B

    Mamma, det luktar rök, sa jag.

    Vem är jag kanske du undrar. Jag är Sui, det är jag som är den gladaste i familjen. Jag har oftast på mig en gul jacka. Svart hår, blå ögon. Men idag skulle allt det jag tyckte om försvinna.

    Va? svarade mamma.

    Ja! sa jag.
    Luktar det inte–

    Booom!!!!!!!
    Alla skrek… Vi sprang ut, och det första vi fick se var döda personer. Blodet såg ut som aska. Jag svär på att jag höll på att svimma. En blandning av ilska och sorg blandades och jag stampade på marken hårt och ilsket och nästa sekund grät jag så att mitt skin sakta blev allt mer blötare och rödare.

    VI MÅSTE FLY!!! skrek mamma.
    TA VÅRA PASS! skrek mamma igen.

    Jag var lika rädd som en älg i älgsäsong.
    Vi sprang, allting brann. Det var hemskt.

    När vi hittade en annan grupp flyktingar kändes det bättre, men det tog långt tid att gå.

    Mamma? Är vi framme snart? frågade jag.
    … Snart… H-hoppas jag… sa mamma sorgset.

    Jag märkte att den röda sjalen blev allt mer mörkröd av blöta tårar.

    Två dagar efter kom vi fram till ett flyktingläger. Jag och mamma kunde inte vara gladare, särskilt när våra fem kronor precis räckte till ett nybakat bröd och lite bönor på burk. Jag ska vara ärlig jag avskyr bönor men tro mig. Vid det här laget kunde jag ha ätit en rå älg.

    Mmm… mumsade jag och mamma samtidigt.

    Hallå där! hörde vi en man med blå jacka säga.
    Gör er redo för en blöt resa. Imorgon åker vi båt till Sverige.

    På väg

    Jag blev gråtfärdig när jag hörde de andra på båten prata om att båten kanske inte håller. Mamma tog upp brödet från påsen för att muntra upp mig.

    Tack mamma, sa jag tacksamt och kramade henne.

    Lyssna, vi kommer att klara det, sa mamma.

    Det hände nog bara två roliga saker den dagen. Ett, att få se riktiga delfiner, och att få äta något. Annars var jag nog mer ledsen och gråtfärdig att behöva lämna Syrien.

    Stranden såg vi efter några timmar. När vi var framme kunde vi äntligen se blommor och träd, stranden var full av fin sand och flaggor. Allting var så vackert.

    Vart ska vi nu? frågade jag.

    Vi ska in i staden, svarade mamma.

    Vi gick längst dem fina gatorna och till slut kom vi fram till en polis.

    Stop! sa polisen.
    Visa era pass, sa polisen.

    Vi såg lugn ut eftersom vi tog med våra. Men det var några som blev rädda och gråtfärdiga. Jag tyckte synd om de. Men så länge vi får bo här. Äntligen var all stress och sorg borta, jag kände mig lika lugn som en snarkande björn.

    På skolan

    Vi har äntligen kommit hit, det konstiga är att mamma är med i min klass. Men det är mysigt, nu när vi båda är tillsammans kan inget gå fel. Vår lärare heter Maarit och är den snällaste av alla lärare. Hon hjälper oss med svenska. Salen är fin den har en jordglob på ett av borden, och man kan se ut genom fönstret på den fina snön

  26. -Mamma, var är du? skrek jag frågande.
    Röken som steg från byggnaden var lika svart som kol och den brinnande elden kunde man se spridas lång väg. Jag låg klämd under taket som fallit ner på mig och jag skrek så högt jag kunde. Det lät som åska fast hundra gånger högre. Skrikandet från folk ekade i mitt huvud och mina ögon fäste sig på en silhuett som kom springande emot mig genom röken.
    -Mamma! skrek jag med gråten ända upp i halsen. Men ju närmare silhuetten kom desto säkrare blev jag på att det absolut inte var mamma.

    Jag drogs snabbt och våldsamt ut genom huset. Jag tittade upp och såg en kvinna i röd slöja. Hennes bruna ögon var fyllda med tårar men på något sätt kunde jag skymta ett varmt leende bakom den ledsna minen. Det varma leendet gav mig hopp om att hon skulle rädda mig härifrån. Själv hade jag ingen aning om vem kvinnan var eller var hon kom ifrån. Men någonstans visste jag att jag var trygg hos henne.

    Hon tog mig i handen och började springa. Mina ben värkte fortfarande och skakade som asplöv efter att ha varit klämd under taket, men det enda jag kunde se och tänka på var mamma. Ögonen fylldes med tårar och min kropp bara föll ihop. Min hand gled ur kvinnans hand och jag kände den hårda grusen mot min kind. I den sekunden hoppades jag på att kvinnan bara skulle lämna mig för att dö, men jag hade fel. Kvinnan tog ett hårt tag om mig och drog mig upp på hennes axlar. Hon började springa medan jag låg uppe på hennes axlar och såg alla människor som sprang efter oss. Inte för att de jagade oss utan för att de, precis som vi, var påväg att fly.

    Kvinnan släppte ner mig på marken och vi började gå mellan bergen. Nästan alla i det långa ledet vi gick i grät eller skrek. Frågetecknet snurrade runt i mitt huvud och min hjärna kunde inte bearbeta det som hänt.
    -Så säg mig, vem är du? frågade kvinnan mig.
    -Jag heter Noa, svarade jag. Jag är tolv år och bodde i det huset du hittade mig i. Jag älskar att spela fotboll och hade en mamma som hette Sui.
    -Du “hade” en mamma, är hon…
    Hon hann inte säga klart meningen innan jag brast ut i gråt. Tomheten inom mig spreds från hjärnan och ända ut i tårna. Mamma betydde allt för mig, och nu var hon borta. Jag visste inte vad som hade hänt med henne men jag misstänkte att hon fortfarande låg klämd under huset.

    Vi kom fram till vad som såg ut som en liten by med massa vita tält. Vi gick in i byn i hopp om att hitta någon som kunde hjälpa oss. En man med brunt hår, blå ögon och blå tröja kom fram till oss och visade oss ett tält som han förmodligen menade att vi skulle bo i. Han gav oss en brun kartong med mat och vi började äta.

    Aldrig hade mat smakat så gott och aldrig hade jag varit så hungrig som jag var just då. Jag vräkte i mig maten jag kunde hitta i kartongen och klappade mig sedan mätt och belåten på magen. Kvinnan däremot åt inget utan tittade bara på ett papper hon hade i handen. Jag gick fram till henne och läste på lappen, båt stod det. Jag spärrade upp mina ögon och tittade undrande på kvinnan.
    -Jag har inte råd att hänga med en båt, sa jag.
    -Nä, men jag har Noa, svarade kvinnan.
    Kvinnan lovade alltså att betala för oss båda, och det hon lovade höll hon också.

    Det måste suttit minst 50 personer på den lilla båten vi åkte med. Jag satt i kvinnans knä intryckt mellan två andra personen tätt intill. Jag satt och tittande mot horisonten och blicken rörde sig oroligt fram och tillbaka i hopp om att få gå av båten så snabbt som möjligt.

    När jag kunde se land fick folk panik och började skrika. Jag fattade inte vad alla fick panik över, vi hade ju klarat det! Men när jag vände mig om för att titta på kvinnan såg jag att hur båten fylldes med vatten och att hälften av de som suttit på båten låg nere i vattnet. Paniken satte fart på mig och kvinnan puttade mig och sig själv ut i vattnet. Mina händer och fötter visste inte hur de skulle reagera i vatten och jag försökte hålla huvudet ovanför ytan. Händerna och fötterna sprattlade ovanför ytan medan jag kände hur min kropp sjönk. Känslan att vara nära döden är en känsla som jag var bekant med på den tiden. Kvinnan hade på något konstigt sätt lärt sig simma och hjälpte oss båda att komma i land.

    Vi kom till något som såg ut som ett paradis, inga hus var förstörda och jag kunde inte skymta en enda soldat. Skogarna var grönare än något jag någonsin sett förut och alla hus såg helt nybyggda ut. Vi gick på en lång asfalterad väg som kändes som att den var oändlig och aldrig tog slut.

    Sedan kom vi fram till någon som liknade en soldat fast han såg mycket snällare ut och hade inte vapen på sig. Hans kristallblåa ögon blonda hår fick mig att känna mig lugn och trygg. Men när han började be om pass och började ställa frågor som “vem är ni?” och “var kommer ni ifrån? så väcktes oron i mig. Hoppet jag haft innan om att allt skulle bli bra försvann och jag kunde känna en blöt tår rinna ner från min kind.

    Kvinnan däremot tog upp ett falskt pass ur fickan och jag kunde läsa att det stod “Myia” på det. Konstigt nog nickade polisen och släppte igenom oss.
    -Heter du verkligen Myia? frågade jag kvinnan.
    -Schh, viskade kvinnan. Jag kan inte säga mitt riktiga namn högt.

    Vi fick söka något som kallas för asyl och vi fick bo i en lägenhet medan vi väntade på att få veta om vi fick stanna eller inte. De satte mig i en förberedelseklass där jag skulle försöka lära mig svenska. Jag bodde kvar hos kvinnan och det visade sig att hennes namn var Lune och inte Myia. Jag var evigt tacksam för att hon räddat mig från kriget.
    -Kommer allt bli bra nu? frågade jag kvinnan.
    Hon strök mig över mitt rufsiga bruna hår och viskade i mitt öra:
    -Jag hoppas det.
    Jag tittade in i hennes varma bruna ögon som ännu en gång var fyllda med tårar men det varma leendet på hennes läppar gav mig hopp igen. Jag visste inte var hon kommit ifrån den dagen eller vem hon var, men jag visste att jag var trygg med henne.

  27. På flykt Linn

    Pang,pang,pang hörde jag bara. Mitt hjärta slog fortare och fortare.
    Mamma! skrek jag.
    Ivan kom! skrek mamma.
    Vad ska vi gör nu? sa jag.

    Mamma tog mig i handen. Vi gick och gick i bergen. Jag undrade vart vi skulle.
    Mamma vart ska vi? sa jag.
    Vi måste bort härifrån! sa mamma.

    Efter ett par timmar kände jag inte mina ben. Jag var hungrig, trött och törstig. Vi fortsätter gå. Himlen blev mörk som kol. Då så hör vi något runt hörnet. Folk pratade högt, skrek och gnällde. WOW!
    Små vita hyddor och massa människor. När vi kom fram till dom vita hyddorna kom en person. Han visade oss till en hydda. I hyddan fanns två sängar. Jag la mig ner. Mamma fortsatte att prata med den personen.
    Kom Ivan, sa mamma.
    Hon tog upp sin skinn ask med pengar och gav det till personen.
    Vi gick mot vattnet. Vi hoppade i en båt. Den var brun och stor. Ett par män puttade ut båten i vattnet. Jag kollade ner i vattnet. I vattnet speglas jag. Jag lutade mig tillbaka på mammas axel och somnade som en stock.

    Jag vaknade när vi var på land. Vi var på en strand. Grusen killade mellan tårna. Det tog inte så många minuter innan vi kommit upp ur stranden.

    Vi gick vid hus och bilar kom fram och tillbaka. I en trädgård stod en tant och tittade konstigt på mig. Jag kollade konstig tillbaka. Undra vad som är konstigt med mig? Vi är ju både människor och ser likadana ut men bor inte bara i samma miljö.

    När vi hade gått en bit kom någon med blå dräkt och en hatt på huvudet. Han sa något till oss men vi fattade inte vad han sa. Han fick visa med händerna istället. Mamma tog upp sitt pass och visade. Sedan fick vi komma in i landet. På en av tomterna var en flagga. Flaggan var blå och gul.

    Vi fick bo på ett läger och på dagarna gick vi i en förberedelseklass och lärde oss svenska. Det tog tid innan man lärde sig. Efter några månader fick vi uppehållstillstånd att bo i Sverige. Min klump i magen gick bort och nu var det bara att starta ett nytt liv. Mamma började jobba som apotekare. Sedan köpte vi en liten lägenhet. Vi hade börjat ett helt nytt liv. Till slut fick jag börja i en vanlig klass och fick nya kompisar. Dagarna gick och gick.

  28. På flykt

    Det var natt och så varm att jag svettades bort när jag insåg att det brann utanför bagageluckan på den rostiga bilen som jag, pappa och mamma satt i. Pappa sa åt mig och mamma att krypa ut. Och det gjorde vi, vi kröp ut genom molnet av rök och vände oss om efter pappa men han kom inte ut innan bilen exploderade, samtidigt som mina ögon svullnade och tårarna sprutade. När elden kom i kontakt med bensinen som låg utanför bilen så började det brinna kraftigt och mamma drog mig iväg igenom det sönderbombade landskapet. Elden spred sig och jag slutade kämpa emot och började springa. Springa, springa till väskorna som mamma lagt utanför vårt halvsprängda hus. Jag tog min väska och mamma tog sin. Pappas fick ligga kvar om det var så att han överlevt explosionen så skulle han ju kunnat fly efter oss. Ut ur Syrien och bort härifrån.

    Vi var inte ensamma, alla vuxna hade nog planerat detta länge.
    – Mamma vart ska vi? frågade jag.
    – Elna vi ska till Finland, sa mamma.
    – Jag vill stanna här! skrek jag så högt att jag blev helt röd i ansiktet.
    – Varför det, allt här är förstört, i Finland kan vi skaffa ett nytt liv och du kan få det liv du förtjänar, svarar mamma.
    – Pappa lever inte då är inget värt, då dör jag hellre här med honom, sa jag.
    – Elna, pappa dog för att rädda oss, ska vi låta honom dö för ingenting? svarade mamma.
    – Men…, började jag.
    – Inga men, det är färdigpratat du ska till Finland, okej? sa mamma samtidigt som hon spände blicken i mig.
    – Ja, svarade jag nedstämt.

    Vi kom till ett flyktingläger, men jag vet inte vilket land det var. Jag brydde mig inte direkt. Jag ville inte leva längre, inte utan pappa.
    Men jag fick en vän, han hette Markus och kom från Sverige. Han var visserligen lika gammal som min mamma men han var snäll och kunde syrisk arabiska och han lät mig prata ut. Han jobbade på Unicef och gav mat till alla oss flyktingar, jag ville bli som honom.

    Allt var bra tills att mamma hittade någon som kunde ta oss över Medelhavet och till andra sidan. Till Europa. Vi hoppade på en knagglig båt mamma, jag och säkert 40 till. Vi valde nog fel kväll att fly på för det stormade mycket. Inte från början först träffade jag en kille på 9 år, som jag. Han var snäll, rolig och han var den enda som verkade förstå mig. Han hette Millos jag tror att han brydde sig om mig. Men sedan började det storma han föll av. Jag skrek, grät och gormade av ren förtvivlan. Jag försökte kasta mig ut men någon tog tag i mig. Jag vände mig om och där stod Markus. Han han tog tag i mig och sa att han inte skulle låta något helt mig. Men då brydde jag mig inte jag försökte slita mig loss. Det gick inte. Jag skrek så högt att folk märkte att Millos låg i vattnet. Säkert fem vuxna kastade sig ut för att rädda Millos. Men dom och Millos drunknade allihop. Där bestämde jag mig. Att aldrig bry mig mer. Jag släppte allt. Det kändes som att jag blev tom. Det var inte värt det.

    När vi kom fram så sprang jag till det största träder jag såg. Mamma kom efter mig och och mamma satte sig bredvid mig.
    – Vad är det gumman? frågade mamma.
    – Kan du se den stora stranden, ett träd här och där? frågade jag.
    – Nej, jag ser bara en massa människor, svarade mamma med höjda ögonbryn.
    – Precis du ser knappt marken, bara människor som flyr för att människor är så korkade att dom vill förstöra vårt land. Som jag bott. Allt jag bryr mig om dör och förstörs! skrek jag ilsket som ett bi.
    – Så länge du kommer till Finland så löser det sig, jag lovar, svarade mamma.
    – Markus sa att han kunde ta oss till Sverige, sa jag men…
    – Vill du till Sverige? frågade mamma.
    – Ja, sa jag.
    – Då pratar vi med honom då, sa mamma som om det inte var mer med det.

    Vi följde en väg till en passkontroll, som Markus kallade det. Marcus hade fixat pass och tågbiljetter till oss polisen hjälpte oss till tåget och vi åkte in i Sverige utan problem enligt passen var vi svenska medborgare. Så när vi kom fram stod Markus där och han hade nycklar till en lägenhet som han hjälpe och med att hyra första månaderna. Han fixa ett jobb till mamma. I den nya lägenheten var som ett badrum helt vit. Lägenheten var på fyra rum två sovrum ett kök och en talet. När vi kom ans det bara vita väggar en ljus brun soffa. Men i mitt eget rum jag ville ha rosa väggar och jag levde mitt liv nu var allt som det skulle. Det kändes som att komma hem på riktigt.

    Och bäst av allt jag fick lära mig svenska i en förberedelseklass. Mitt klassrum var vitt och fullt av teckningar, tolv bänkar stod där och det luktade gott eftersom att vår fröken älskade doftljus. Detta är mitt hem nu. Och mitt liv.

  29. – Det brinner! skrek mamma.
    – Det brinner! skrek alla i kör på varandra.
    Jag flög upp ur sägen.
    – Jag vet inte vad jag ska göra! sa jag.
    – Vi måste sticka! skrek mamma.
    Jag är bara nio år gammal jag är inte snabb och jag ska fly. Vi alla tar på oss våra kläder och springer därifrån. Jag kommer lite efter men biter mig i tänderna och springer ikapp dom andra. När vi har kommit en bit så går vi långsamt. Man hör ljudet av lågorna. Alla darrar.
    – Skynda! sa alla.
    – Ta det lugnt! sa mamma.
    Mamma tyckte det inte var lönt att springa. Jag fattade inte varför men jag löd henne. Vi går och går bland skog och berg. Alla börjar bli hungriga så vi stannar och tar det lugnt. Som tur var så hade mamma tagit ryggsäcken med mat i med sig. Alla bara vräkte sig i all mat. Maten var uppäten snabbt. Vi vilade lite till för att låta maten smälta ner lite. Jag låg på marken och darrade. Jag tänkte hemska tankar.

    Efter en liten stund så går vi vidare. När vi går så ser vi en stor sten.
    Hur ska vi komma fram nu då? sa jag.
    – Jag vet inte, sa mamma.
    Vi försöker klättra men det går inte. Men sen märker vi att vi kan gå mellan träden på sidan av stenen. Vi går vidare sedan kommer vi till ett flyktläger. Alla hoppar och ser hur maten kallar på dom. Alla ställer sig i matkön. Längst fram i kön står det en kille som serverar mat till alla. Nu har vi kommit fram till maten. Den killen är väldigt snäll. Vi sätter oss i ett av tälten som vi har fått låna en stund. Under maten somnade några. Det var sent på kvällen så vi alla gick och la oss och sparade lite mat till imorgon. Vi alla somnade i samma tält även om vi fick tre tält.

    När alla hade vaknat så packade vi maten och sa till alla :
    – Vi ska åka båt till Sverige! sa mamma.
    – Va! sa alla.
    – Vill ni bo här för alltid? sa mamma.
    – Nä, sa alla lite tyst.
    Vi alla tog på våra kläder och började gå. Dom gick åt helt fel hål. När dom såg att vi hade börjat gå åt andra hållet så vände dom och gick mot vårt håll.

    Nu hade vi kommit fram till båten.
    – Pengar, sa han som hade båtarna.
    – Va? Behöver vi betala för att åka båt! sa mamma ivrigt.
    – Ja, sa mannen.
    – Hur mycket? sa mamma.
    – Något, sa han.
    Vi hade inga pengar så vi frågade om vi kunde betala med mat istället.
    – Ja, sa mannen.
    Vi gav honom maten som vi hade sparat från igår. Vi hoppade på båten. Det var många folk på båten. Vi satt trångt. Jag fick sitta långt ifrån mamma. Det gungade mycket. Jag var livrädd. Mitt hjärta dunkade hårt och hela jag skakade. Vi åkte i timmar. Det var jättekallt.

    Nu är vi äntligen framme till stranden. Men när vi kom upp till stranden så inser vi att visa pratar finska.
    – Vi har kommit fel! skrek mamma.
    Vi gick tillbaka till båten och åkte vidare. Det hade blivit kallare och alla var hungriga. Jag kände hur båten guppade på vågorna. Mina tårar rinner nerför mina kinder och mina tänder darrar. Mina fjärilar i magen flyger snabbare och snabbare. Sen när vi hade kommit en bit så märker vi att vi har glömt visa. Vi alla pratar om vi ska åka tillbaka eller inte. Alla vill åka vidare. Så vi åker vidare mot Sverige.

    Nu var vi framme på en annan strand. Vi alla gick och smålyssnade på folk.
    – Det verkar som vi har kommit rätt! skrek en tjej som hade åkt med oss.
    Vi alla samlades på stranden och sa att vi skulle vandra vidare in i landet.

    Vi alla gick vidare in i landet förutom dom vi råkade glömma i Finland. Men vi stöter på ett problem. Vi alla stannar hastigt. Vi ser en polis. Det står en polis där framme. Jag vet inte vad hon vill men vi går fram till henne. Vi går fram och frågar vad hon vill. Hon vill se mammas pass. Mamma har med sig ett pass som hon tar upp ur resväskan. Mamma visar polisen och hon säger att vi kan gå vidare.

    Vi kommer till ett ställe där vi får bo ett tag. Nu när vi har kommit rätt söker vi asyl. Vi har väntat länge på att få ett svar. Men när vi får det så hoppar mamma och har världens leende på läpparna. Mamma skriker:
    – Vi får stanna kvar! skrek mamma.
    – Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! skrek jag.
    Jag springer mot mamma och hoppar upp i hennes famn. Hon kramar mig hårt.

    Nu var det bara att lära sig svenska också. Mamma sa att jag skulle gå i förberedelseklass. Mamma sa att jag skulle lära mig svenska snabbt där. Jag sa okej till mamma. Mamma hade fixat skolan redan. Jag skulle börja redan imorgon. Mamma sa att jag behövde sova nu för att jag skulle gå upp tidigt imorgon. Jag gick och la mig.

    Jag vaknade med afro frilla. Jag gick upp och tidade vad klockan var. Klockan var halv åtta. Jag hade jättebrotom. Jag sprang ner till köket. Jag slänger i mig maten. Sedan springer upp mot rummet, tar på mig mina kläder och packar ryggsäcken. Jag säger hejdå till mamma och springer mot skolan. När jag är där står det på tavlan “hej! välkommen.”

  30. På flykt

    Jag är nio år och heter Ramens, jag har bara ett par kläder och det är min gula tröja och mina jeans. Jag har krulligt svart hår och min mamma har alltid på sig en blå klänning och en röd sjal över huvudet så jag vet inte riktigt vilken hårfärg hon har. För ungefär ett år sedan så vaknade jag av att det smällde till utanför mitt fönster. Det smällde så högt så att jag trodde att det var en bomb som kastades på byggnaden som vi bodde i. Bara några sekunder efter den stora smällen så kom min mamma springandes och ropade:
    Skynda dig att börja packa nu Ramens! ropade mamma och började packa ihop alla mina saker i en väska.
    Vad menar du? frågade jag då.
    Det är krig i landet och vi måste fly! skrek mamma tillbaka.

    Det var nu det hände. Mitt huvud började kännas konstigt och jag blev yr. Jag svimmade av och när jag vaknade så var jag och min mamma på väg bort från vårt hus. Min mamma bar mig en bit efter att jag hade vaknat men sedan lät hon mig gå själv. När jag såg mig omkring i det området där jag hade växt upp så blev jag förfärad för att allting brann och var nedrasat eller så låg där en död människa eller så stod där en soldat som kollade på en. Jag sprang rakt in i min mammas famn och så fortsatte vi att gå.

    Efter att vi hade gått i ungefär två dagar så kom vi till bergen. Det var inte bara vi som var där utan det var också väldigt många andra människor som var på flykt som var där. Det var väldigt vackert uppe i bergen och ifall man sa någonting så var det som om det studsade mellan väggarna så att alla kunde höra det. Efter ett par dagars vandring så kändes mina fötter och mina ögonlock som bly och jag var så trött att jag knappt orkade gå längre.

    När vi hade tagit oss igenom bergskedjorna efter mycket slit så fick vi tillbaka hoppet för där var en flyktinganläggning med en massa tält och människor som gav ut mat. Hela jag tog ett skutt och mina fötter och ögonlock kändes inte längre som bly. Det kändes som om min kropp helt plötsligt orkade gå sista biten fram till maten och tälten. Allting var väldigt fint där med alla vita tält och bergskedjorna bredvid. Jag och min mamma sov i tälten i några nätter för att återhämta oss och sedan så fortsatte vår resa mot frihet och fred.

    Vi började gå tidigt en morgon med en massa andra flyktingar och vi gick mot stranden där vi förhoppningsvis skulle kunna få tag på en båt som vi kunde ta oss över havet med. När vi väl var framme vid stranden så stod där en stor båt med en man bredvid. Mamma gick fram till mannen och pratade med honom. Efter ett litet tag så kom mamma tillbaka och sa att vi och alla andra flyktingar som hade gått med oss skulle få åka med båten. Alla satte sig på båten och så åkte båten ut på havet. Eftersom det var så trångt på båten så ramlade vissa människor av och det gjorde mig rädd.
    Mamma? frågade jag.
    Ja? sa mamma.
    Du skulle aldrig låta mig ramla överbord va? frågade jag.
    Självklart inte min lilla älskling, viskade mamma i mitt öra.

    När vi hade spenderat några dygn på båten så la den till vid en främmande strand som jag aldrig hade sett förut. Jag kollade mig omkring och stranden var så fin med all dess blekgula sand och himlen som var så blå som havet. När jag klev av båten så kändes det som om jag var lätt som en fjäder efter att ha suttit ihopkurad på båten så länge. Det stod en massa människor i gröna uniformer och med vapen. Alla såg likadana ut men dom sköt inte mot människor som dom soldaterna i mitt hemland Irak gjorde. När vi äntligen fick gå av båten så tog jag av mig skorna och gick barfota lite i sanden. Sanden var så mjuk så att det kändes som att gå på moln.

    Min mamma gick i förväg medan jag tog det lite långsamt i den mjuka blekgula sanden. Efter att stranden med all sand på tog slut så satte jag snabbt på mig skorna och sprang efter min mamma. Jag kom ikapp henne rätt snabbt för hon går rätt så långsamt. Vi fortsatte sedan vår färd mot ett tryggt hem och ett tryggt land.

    Vi gick genom vackra små villaområden med gröna ängar och små söta hus med trädgårdar och så gick vi genom storstadsområden med höga höghus och fabriker överallt tills vi till slut kom fram till en gräns med en gränspolis som var klädd i en väldigt fin blå uniform stod och vaktade. Han började prata engelska med mamma och mamma pratade engelska med honom också och sedan så visade mamma mitt och hennes pass och så släppte han förbi oss. In i ett land där man slapp krig och där man slapp vara rädd för att dö.

    Ett par månader efter att vi hade kommit in i landet som vi nu visste var Sverige så sa dom att vi hade fått uppehållstillstånd vilket betyder att vi fick stanna i Sverige och då så skaffade mamma en lägenhet och både jag och mamma gick till skolan varje dag utom lördag och söndag och lärde oss svenska i en förberedelseklass tillsammans med några andra flyktingfamiljer.

    Detta tar oss till nutiden där min pappa och lillebror som flydde lite efter oss har kommit till Sverige, alla har lärt sig svenska, vi har skaffat en jättesöt lurvig liten hund och vi lever som en vanlig familj i en villa i Sverige. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det någonsin skulle bli såhär bra och varje dag från och med det så vaknar jag och tar ett skutt upp ur sängen och har ett stort brett leende hela dagen.

  31. På flykt Hendrix
    Allt började idag den här dagen, den här dagen när jag skulle träffa bossen. När jag kom in på kontoret gav han mig min lön sedan sa han att jag fick sparken, då försvann all lycka i min kropp och jag tuppade nästan av.

    Jag har inte gått ut på en vecka för att jag mår skit. Jag tycker att jag inte har ett bra liv för att jag idag hittade jag inget nytt jobb.
    Så jag har inga pengar till mat men senare på dagen hittar jag en tiotusen lapp bakom ett industriområde när jag var på väg till soptippen för att leta efter mat.

    Men jag vände direkt och gick snabbt hem och gömde den. Även fast det inte är så mycket i andra länder så hade jag nu råd att fly, fly från detta skit.
    Jag drömmer om att komma till ett bra ställe där jag kan leva ett bra liv och skaffa familj.
    När jag vaknade kände jag lyckan sprida sig i kroppen som gjorde mig sprallig.

    Men när var på väg till hamnen var jag för sen, Ryssland hade kommit nära nu och skulle bomba oss. Jag sprang och sprang upp i bergen och träffade andra som också var på väg till lägret där vi fick hjälp, så jag gick den sista biten med dom samtidigt som jag hade sprungit ikapp gruppen som jag sedan gick med så hörde jag smällen och det blev helt tyst. Jag fick dela ett tält med en kille i min ålder ca 25 år som heter Zorran med ljust hår stora muskler och världens finaste leende.
    Jag tycker att det är skit att bo här, sa jag till Zorran.
    Ja detta suger, sa Zorran som fick tårar i ögonen.
    Vi åt vår mat också somnade vi.

    När jag vaknade var klockan 11,00 så jag väckte jag Zorran.
    Packa dina saker jag har fixat en båt vi ska med!, sa jag till Zorran.
    Fan vad jag älskar dig du är bäst, svarade Zorran.
    Nu sticker vi! sa jag.

    Vandringen till hamnen var snabb vi kom på båten i sista sekund innan den skulle åka. Jag började må illa direkt och la mig ner i Zorrans knä som tyckte det var trevligt att åka båt. Åtta timmar senare vaknade jag av att vågorna knuffade till båten. Jag blev först rädd sedan såg jag att vi var snart framme vid en strand i Italien där alla som var på båten blev avsläppta, sedan åkte båten tillbaka till Syrien.

    Jag och Zorran var envisa som åsnor att hitta ett gäng att gå vidare med och nu träffade vi ett gäng som skulle till Sverige som skulle vara jättebra ställe, så vi hakade på och efter en och en halv månad var vi i Sverige men då hände det, polisen kom fram och skulle kolla pass och sedan bestämma om vi fick stanna. Jag hade köpt ett pass men Zorran var tvungen att köpa ett förfalskat, men vi båda kom in i Sverige och fick uppehållstillstånd. Det var som att släppa en brakare istället för att hålla den inne.

    Jag och Zorran skaffade en lägenhet på något sätt och på kvällen hade jag och Zorran sökt jobb som elektriker. Vid 22,00 kom svaren, det var härligt, Zorran tog fram en öl och började fira att vi hade fått jobb. Men vi var först tvungna att gå på skola och utbildning i ett år.

    Första dagen i skolan!
    Direkt när jag kom in så började fröken ställa frågor t.ex vilket land vi kom från och utifrån det så delade hon in oss i grupper så att vi kunde lära oss svenska så snabbt som möjligt. Klassrummet var väldigt gammalt, all färg på väggarna var solblekt och bänkarna var nästan ruttna, det luktade som att gå in på en offentlig toalett mitt i Syrien det var alltså som att lukta på en hög skit men det kunde inte stoppa mig och Zorran från att lära oss svenska, och bli medborgare så att vi kan leva världens bästa liv.

    Mitt namn är Mesha och detta är mitt livs bästa resa.

  32. På flykt

    Det enda jag tänkte på var kriget. Jag längtade till att få komma till Sverige.

    Vi hade gått fem mil utan att hitta lägret men äntligen så hittade vi det efter en lång och smärtsam flykt.

    När vi kom fram till lägret så fick vi packa ned all vår mat och gå och sova i ett tajt gult litet tält. Flyktinglägret var i bergen det var gråt och stenigt och lite snö. Vi vaknade av att vi hörde skrik och alla hade vattniga ögon och ansikten som var helt våta av tårar. Jag hittade min bror död på marken, halsen var uppskuren av en kniv, vi visste inte vem det var som hade gjort så mot min bror.
    Achmed, Achmed varför? du får inte lämna mig ensam här med mamma! sade jag.
    Vad har hänt, vem gjorde detta? frågade mamma gråtande.
    Vi vet inte damen men vi ska ta reda på det, sade lägret ledare.
    Det måste du, och den som gjorde detta ska jag döda! sade jag.
    Det blir inte bättre om du dödar någon då är du bara lika dålig som den som gjorde detta mot din bror! sade mamma.
    Vi fick aldrig veta vem som gjorde det.

    Nu hade vår båt kommit och vi åkte båt till Danmark, vi skulle egentligen komma till Sverige.

    Vi gick mot gränsen mellan Danmark och Sverige. Det vi inte visste var det att man behövde ha ett pass för att komma in till Sverige. Som tur så hade vi fått fejkade pass av lägret så vi kom in till Sverige, vi behövde söka asyl.

    Jag fick vara i en förberedelseklass. Tyvärr så fick jag ingen asyl. Jag behövde åka tillbaka till Syrien. Jag sprang för mitt liv, jag hade inte åkt så här långt för ingenting, jag gömde mig i ett år. Polisen hittade mig och mamma i en container som vi hade bott i.

    Dem skickade tillbaka oss till Syrien. När vi kom fram fick jag stå framför soldaterna och titta på när dem sköt min mamma och dödade henne. Det var min läxa för att jag hade försökt fly. Nu hade åren gått och jag är 16 år och jag letade fortfarande efter min pappa här i Syrien eftersom att vi lämnade honom i Syrien. Jag trodde han var död. Men jag hittade honom. Min pappas liv hade gått bra efter vi lämnade honom han hade blivit en stor oljeförsäljare. Han var en av de rikaste i landet. Jag tänkte “äntligen ska jag få leva ett bra liv.”
    Pappa, pappa, det är jag Allah, känner du igen mig? Sade jag.
    Vem är du, och vad vill du mig, svarade pappa.
    Jag är din son som försökte fly för elva år sedan, svarade jag.
    Allah Allah är det verkligen du! skrek pappa gråtande.
    Jag har saknat dig pappa! sade jag.
    Jag har saknat dig mer min son! sade pappa.
    Jag har letat efter dig i nästan tio år nu, sade jag.
    Var är de andra? frågade pappa.
    Achmed blev uppskuren av någon på lägret för elva år sedan och mamma blev skjuten framför mina ögon för tio år sedan, sade jag gråtande.
    Pappa slog näven i bordet och började skrika och det sprutade tårar som ett vattenfall från hans ögon.
    så du menar att du har levt ditt liv ensamt i tio år nu? sade pappa stor gråtande.
    Ja och jag klarar inte av det mer! skrek jag.
    Jag ska aldrig låta dig vara själv igen, jag lovar, sade pappa.
    Va bra, skulle du kunna visa mig ditt hus så jag vet var jag ska bo och hur det ser ut? frågade jag.
    Ja kom med här, sade pappa.

    När jag kom fram så var det de största hus jag någonsin har sett. Med guld pelare och massa bilar och fyra våningar jag fick ett rum som var större än vårt förra hus. Mitt rum hade röda vägar och en stor mysig svart säng med en guldig ram. Jag sov gott i den sängen.

    Nästa dag vaknade jag av att pappa skrek åt någon där nere.
    Vem var det? frågade jag.
    Det var en av mina anställda som hade sålt olja för för lite pengar, svarade pappa.
    Okej, svarade jag.
    Egentligen trodde jag inte på honom men jag kommer inte få veta om det är sant eller inte.
    Vad ska du göra idag pappa? frågade jag.
    Jag ska åka på en försäljning och möten, vad ska du göra Allah? frågade pappa.
    Jag hade tänkt att jag skulle hitta en fotbollsplan eller något, ha det så kul pappa, sade jag.
    Tack desamma, sade pappa.
    Pappa hade på sig en silvrig kavaj med Ralph Lauren solglasögon den dagen. Jag tyckte dem var snygga.
    Kan jag få likadana solglasögon som du har pappa? frågade jag.
    Ja det är klart min son, svarade pappa
    Tack så mycket pappa, sa jag.

    Jag tänkte nu har jag det bästa livet, men jag hade fortfarande ett hål i hjärtat för mamma och Achmed saknades i mitt hjärta. Jag hörde dem prata till mig innan och jag såg dem ibland fast att dem inte fanns där egentligen. Jag och pappa skulle iväg den kvällen och äta, sedan åkte vi hem och jag somnade gott efter den maten. Vi hade ätit lamm stek, pommes och massa olika smårätter. Nu hade gått åtta år och jag hade en flickvän och ett barn som var en kille som heter Enzo. Vi bodde i ett hus som min pappa betalade, det är riktigt stort och jag hade min drömbil det var en Ferrari spider. Nu lever jag lyckligt och kriget är slut och soldaterna är inte kvar i Syrien. Alla lever lyckligt nu i Syrien. Ingen behöver fly från Syrien längre. Jag hoppade runt och hade glädjetårar för att ingen behövde fly längre. Men det enda jag ville då är att min mamma och min bror Achmed skulle komma tillbaka och när jag tänkte på detta och det sprutade ett vattenfall ur mina ögon och jag kunde inte prata, min hy blev vit. Tio år senare tog jag över min pappas företag. Jag och min blivande fru levde lyckliga hela vårt liv med ett barn.

  33. På flykt

    Jag vaknade av gälla skrik och höga pistolskott som ven genom luften. Ovanför flög ett stort flygplan som släppte ner en bomb. Mamma och pappa skrek att jag skulle skynda mig att packa mina saker. Jag packade det viktigaste på en minut. Jag sprang nerför trappan i höghuset. Jag levde i Azerbadjan. Jag sprang med mamma och pappa genom liken som låg döda på marken. Allting stod i röd och orangea lågor och det stod personer med pistoler överallt. Soldaterna var klädda i militärrustning och camoflaugebyxor med skottsäker väst och militärhjälm med en slöja för deras mun, dom hade också militärglasögon.
    -Skynda dig Azad! skrek mamma till mig.
    -Jag håller på! skrek jag tillbaka med gråt i halsen medan vi sprang bort från staden.
    Mina ögon sved och jag tog upp en pistol från marken och sköt en soldat i huvudet som siktade på oss. Jag skrek högt av ilska och sprang bort, bort från staden, bort från krigen för att hoppas på fred.

    Efter att jag hade gått i flera timmar så kändes det som benen var gjorda av spagetti och jag var nära att trilla ihop varje fotsteg mer jag tog. Man hörde fortfarande svaga ljud av bomber och skott i fjärran.

    Men äntligen, äntligen såg jag ett flyktingläger! Jag sa åt min familj att vi bara hade några 100 meter kvar tills vi kunde vila lite innan vi skulle vandra vidare. Vi fick lite mat och kunde sova där lite innan vi skulle gå vidare.

    Efter att ha vandrat i några timmar såg vi en flyktingbåt. Mamma sa att hon skulle betala så att vi kunde hoppa på den. När vi kom på var där säkert flera 100 personer på en liten, liten flyktingbåt. När vi seglade iväg så var det trångt. Vi svettades för att det var så varmt ute och det var så trångt. Kropparna var tryckta mot varandra och då blev det så varmt att vara så många på en båt några började spy i vattnet. En person till och med svimmade och trillade av båten av utmattning. Men jag såg hur hans familj hoppade i och räddade honom. Vi var inte så långt ifrån kusten som vi hade seglat från så vi såg hur dom simmade tillbaka för att vänta på en ny båt.

    Efter att ha seglat i ungefär två dagar så kom vi av båten. Äntligen fick vi slippa båten. Jag mådde illa och la mig när på marken för att spy. Jag fick inte ut något så jag försökte andas in den friska luften för att inte må illa. Det funkade. Vi var på en strand med lite träd på.
    -Allt kommer att fixa sig, sa mamma.
    -Jag tror inte det, sa jag.
    -Fick vi med oss passen? frågade pappa.
    Mamma kollade i ryggsäcken hon hade med sig.
    -Nej, nej, nej! sa mamma och började gråta åt att passen var borta.
    -Vad var det jag sa? sa jag.
    -Allting kommer att fixa sig, vi behöver bara hitta en smugglare som kan fixa falska pass! sa pappa.

    Vi lyckades gå ifrån alla dom andra invandrarna för att hitta en smugglare.

    Vi gick länge men till sist hittade vi en smugglare.
    -Hur mycket kostar tre falska pass? frågade mamma med skrovlig röst.
    -Tre falska pass kostar bara 23500 kr, sa smugglaren lugnt.
    Jag blev förvånad att han förstod oss men priset han sa drev mig till vansinne.
    Skojar du! skrek jag gällt.
    Det kokade i hela kroppen och jag tog fram pistolen som jag hade mördat soldaten med.
    -Ge mig passen annars skjuter jag! skrek jag så högt att smugglaren blev helt panikslagen.
    Han gick ner på sina knän och bad mig att inte skjuta och han lovade att han skulle ge oss passen.

    Vi hade gått långt bort från smugglaren när vi mötte en gränspolis som bad om passen. Vi tog långsamt fram passen och han godkände att vi kunde gå vidare. Jag blev så lättad att det kändes som en stor klump just försvunnit från mig. Jag skrattade lite nervöst.

    Vi gick några mil tills vi kom fram till en stad. Vi visste var vi var. Vi var i Sverige, äntligen hade vi kommit fram. Mamma gick och hyrde en lägenhet genast. Efter ungefär fyra timmar var vi i vår nya lägenhet. Mamma sa att jag skulle gå i en förberedelseklass. I klassen sa min lärare att jag kom från Azerbadjan. Hon välkomnade mig varmt med en kram. Jag blev genast bekväm i klassen och hittade många nya vänner. Mamma hade sökt asyl. Efter några månader hade vi fått det. En varm gosig känsla spred sig i mig. Äntligen hade jag fått ett nytt hem, i fred. Jag hade börjat mitt nya liv. Men ingen som helst, fick veta att jag egentligen hade mördat en person, och hotat en annan person. Då skulle vi åka ut direkt.

  34. På flykt Phillip

    Det brann i Bulgarien på grund av alla bomber de släppt. Man såg lågorna gå högt upp i luften och när militärflygplanen flög över dem fladdrade de till. Vår flykt till ett annat land började. Alla blev ledsna och tårarna ran.

    Under resan blev många sjuka och vissa dog för att de inte hade mat eller vatten. Under flykten kom vi till ett flyktingläger där vi fick hjälp med mat och vatten. När vi varit på flyktinglägret i sju månader lämnade vi det. Vi fick hjälp över havet i en liten båt, vi var ungefär 20 personer i samma båt.

    När vi anlänt på stranden gick alla av, det var fler än oss som var där. Vi såg fem andra båtar. Vår vandring började igen. Vandringen den här gången tog oss en och en halv månad tills vi kom till den svenska gränsen där vi visade våra pass. Vi hade tur, fick asyl och stannade i Sverige, två andra familjer vi kände fick inte asyl och fick åka tillbaka till Bulgarien.

    Vi fick gå på en specialskola där vi lärde oss svenska, det var svårt. Vi gick i den skolan i ett och ett halvt år innan vi fick gå på en vanlig skola. I skolan fick jag en ny kompis. Han hette Ben. Nu har jag gått i denna skolan i ungefär ett halvt år. Ben har oftast på sig en orange tröja med grå jeans men ibland så hade han andra färger. Han var från Irak så han var också en flykting. Oftast när jag pratar med Ben låter det såhär:

    – Jaha, vad ska du göra ikväll? sa Ben.
    – Jag ska göra mina läxor sen ska jag bara ta det lugnt, svarade jag.
    – Ok, vill du vara ute och leka med mig då? sa Ben.
    – Visst, svarade jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *