Fotoalbumet av Laura Trenter

Fotoalbumet av Laura Trenter

Adrian gick till skolan som vanligt idag. Den stora klumpen i magen var fortfarande kvar och han visste inte vad han skulle göra åt det. Klumpen hade varit där länge, det hela började med att han inte kunde läsa, alltså han kunde läsa men problemet var att han inte fastnade för någon bok. Adrian hade kollat igenom precis varenda bok i skolbiblioteket men ingen av dom var sådana böcker han fastnade för. Såklart så var klumpen i magen inte bara baserat på läsproblemen utan också på att han funderade mer och mer på sin döda pappa. Varför var pappa tvungen att välja just det brottet, kunde han inte valt något annat brott istället? Ett enda misstag.

När Adrian kommer till skolan har det redan ringt in. Han har blivit så långsam när han går, förut tog det tio minuter att gå till skolan men nu nästan trettio. Det måste bero på att han har funderat så mycket på sista tiden.

Så småningom är Adrian inne i klassrummet. Det är helt tyst, fröken hade precis pratat men slutade när Adrian kom in genom dörren.
-Sen igen? frågar hon.
-Ja men jag kan inte hjälpa det, säger Adrian.
-Okej, men du har väl gjort din läxan? säger hon.
-Nä, jag har försökt men jag hittar ingen bok som jag orkar läsa! säger Adrian.
Fröken mumlar något och går sen ner till ett gammalt rostigt metallskåp. Där letar hon länge i olika kartonglådor, en efter en. Tillslut slutar hon leta och går fram till Adrian. Hon har en bok i handen och räcker den till honom.
-Vad ska jag med denna boken till?frågar han.
– Du ska läsa den, jag tror den passar dig, säger hon.
– Men, suckar han.
– Jag tror verkligen att du kommer gilla boken Adrian, säger fröken.
– Okej, men vad handlar den om? frågar Adrian.
-Jo, boken handlar om Gillbert. Gillbert är en trettonårig pojke som inte har någon pappa. Hans pappa dog när han var 4 år gammal i en olycka. Gillbert har alltid trott att det inte var någon olycka men alla bevis pekar emot det han tror.

En eftermiddag efter att han kommit hem från skolan gick han upp på vinden som vanligt för att läsa sin pappas böcker. Men när han var på väg till dörren stod den på glänt och han var säker på att han hade stängt den innan han gick imorse. Därefter när han stiger in genom vindsdörren ser han något som springer omkring däruppe. Något svart, snabbt med gröna ögon.

Uppe på vinden hittade Gillbert ett fotoalbum, ett väldigt konstigt sådant. Människornas ansikten på bilderna täcks på varenda bild. Gillbert som bara ville ha en bild på sin pappa men istället kommer han till en gammal tant som verkar veta precis vad han tänker…

-Snart behöver du en ny bok fröken, säger Adrian.

Skriven av mohe07.

Mobbad

Mobbad

-John skynda dig, skolan börjar snart! ropar mamma.
-Ja, jag kommer! ropar John lite surt till svar.
Idag börjar den 12 åriga John i en ny klass på Bärjadalsskolan i Vikhög.
Han har flyttat ifrån allt han trivdes med bara för att mamma och pappa skulle skiljas.

-Vad lång tid det tog, säger mamma stressigt.
-Ja, men jag skulle bara..
Mer än så hinner han inte säga för än mamma avbryter han.
– Ät upp din smörgås så att vi kan sticka.
Mamma verkar stressad, så John skyndar sig att äta upp och borsta tänderna.

John sitter i bilen. Han är spänd. Tänk ifall alla i klassen retar honom eller ännu värre fryser ut honom. När de är framme vid skolan släpper mamma av John och säger adjö.
Sen for hon iväg.

Nu står han här. Mitt på skolgården. Han ser massa barn som jagar varandra, spelar basket, klättrar och spelar plank. Klockan ringer in och han tar rygg på några som ser ut att vara i sin egen ålder. När han kommer in i korridoren slår lukten av hat emot honom. Det känns som om någon eller några stirrar på honom.

Läraren öppnar dörren och alla nästan trillar in i klassrummet. Sen är det min tur. Jag går försiktigt fram för att ingen ska se mig men läraren upptäcker mig.
-Hej! säger hon.
– Jag heter Kristina och ska vara din lärare här på skolan.
-Hoppas du kommer att trivas! säger hon.
Den väldigt stora läraren med kortklippt hår tar tag i min hand och drar in mig.

När jag kommer in blir alla tysta. Alla stirrar på den blonda killen med slitna ljusblå jeans och grön t-shirt. Jag känner hur det hettar till om kinderna och jag försöker dölja det. Efter en tid som känns som en evighet ber Kristina mig att sätta mig ner bredvid nån som hette Amalia. Sen drar lektionen igång. I slutet av lektionen tappar alla koncentrationen så det blir helt omöjligt att jobba när alla sitter och skriker. När klockan ringer ut för rast är jag sist ut. Jag vet ju inte vart jag ska ta vägen. När jag kommer ut på skolgården ser jag alla mina klasskamrater, fast ingen verkar se mig. Plötsligt blir jag knuffad och trillar framlänges ner i asfalten och skrapar upp knät.
– Förlåt! säger någon sarkastiskt.
– Det var inte meningen, säger nån annan hånande.
Jag ser mig om och märker att det var Jonathan, Oliver och Alexander. Jag är på väg att gå där ifrån när Alexander drar i min arm så att jag snubblar.
-Vad är ditt problem? skriker jag.
-Jag har ju inte gjort dig något!
Killarna är tysta en stund men ser sedan hotfulla ut.
– Du ska inte tro att du är något, säger Oliver.
– Bara för att du är ny ska du inte tro att vi ska släppa in dig i klassen och låta dig vara med, säger Jonathan.
Jag kollar mig om, ingen värkar märka att nån står här och hotar mig.
– Du ska inte tro att någon kommer hjälpa dig, säger Alexander självsäkert.
– Ingen och då menar jag ingen vågar säga emot oss.
– Vet du varför?
Jag hinner inte ens svara för en Alexander svarar på sin egen fråga.
– För att alla vet att ifall dom säger emot oss åker dom på stryk, hotar han.
De släpper mig och jag springer iväg. Sen ropar dem efter mig att ifall jag skvallrar så är jag körd.

När rasten är slut går tiden så långsamt. Lektion efter lektion sitter jag och försöker koncentrera mig. Men det går inte. Jag kan inte glömma det som hände på rasten.

När skolans första dag äntligen är slut så springer jag hem. Jag hatar denna skolan, hatar! skriker jag ut när ingen annan hör. Det värsta som hade kunnat hända har hänt.
-Jag är mobbad, snyftar han för sig själv.

Hemma frågar mamma hur första skoldagen hade varit.
– Bra, mumlar jag.
Jag vågar inte berätta om allt som har hänt. Alexander, Oliver och Jonathan verkade verkligen mena det dem sa. Sen orkar jag inte med mamma mer. Jag springer in på mitt rum. Rummet luktar ruttet, ruttet och gammalt. Ingenting är upppackat än. Allt ligger fortfarande i flyttlådor. Jag slänger mig på alla flyttlådor och orkar inte med livet längre.

Nästan hela höstterminen har gått nu. Varje dag sen första skoldagen har John blivit mobbad. Han har själv inte vågat säga något, och ingen annan har heller vågat säga något. Men han har iallafall fått en vän, Axel.

John går till skolan som vanligt idag. Hans byxor är söndriga och dem blå lila fläckarna är så stora så att dem inte går att dölja. Han tänker på att han måste våga säga ifrån. Fast han vet att det aldrig kommer hända. Rasten börjar och som vanligt är han sist ut för att försöka undvika Jonathan, Oliver och Alexander. Men han lyckas aldrig. De hittar alltid honom och fortsätter håna honom och dra ner honom på marken.

Jonathan och Oliver håller fast mig medans Alexander retas. De slänger ner mig på marken och fortsätter att retas. I ögonvrån tycker jag mig se att resten av klassen är påväg mot oss. Som om dem äntligen skulle våga hjälpa mig. Ett hopp tänds i mig. Så händer det! De andra i klassen hjälper mig upp och säger till Jonathan, Oliver och Alexander att det dem gör är fel. Sen går allting så fort. Jonathan, Oliver och Alexander får gå upp till rektorn och jag får gå upp till kuratorn för att berätta om allt som har hänt.

I slutet av skoldagen kommer Jonathan, Oliver och Alexander till mig och säger förlåt. Anledningen till att dem mobbade mig var att dem var avundsjuka.
– Jag förlåter er, säger jag.
– Men ni måste lova att aldrig mer mobba någon!
– Vi lovar, säger dem i kör.
– Kan vi bli vänner? frågar dem sen.
– Vi kan försöka, svarar jag.

Med tiden blev John, Alexander, Oliver och Jonathan goda vänner. När killarna slutade mobbas försvann mobbningen från Bärjadalsskola och fler elever ville gå där. Killarna är vänner än idag och jobbar för att förinta mobbningen.