68 reaktioner till “Aldrig förlåt av Mårten Melin (Nypon förlag)”

  1. Aldrig igen! Kommer aldrig förlåta henne!
    Jag satt på mitt rum och funderade om jag ska visa mig för pappa.
    Nu hade jag bestämt mig, jag ska inte visa mig än för då kommer mamma bara hålla på mycket mer.
    Det var mat igen och mina föräldrar sa att maten var varm, god och mjuk bara för att ge min lillebror en komplimang.
    Jag gick upp på min lillebrors rum och började spela Tom clansys rainbow six siege på hans dator.
    Min lillebror kom upp jag skrek åt honom att dra åt skogen.
    Jag tänker aldrig mer vissa mig för någon igen!
    Jag gick ut i den varma luften och solen stod högt på himlen fast jag skulle aldrig mer kunna påverkas av den, djävla mamma!
    Aldrig förlåt!

    1. HEJ MAX! HÄR ÄR LITE RESPONS TILL DIG.
      2 STARS AND A WISH!
      ⭐️ DU HADE MED NÅGRA GESTALTNINGAR.
      ⭐️DET VA BRA ATT DU SKREV VILKET SPEL LENA SATTE SIG OCH SPELA FÖR DÅ KÄNNS BERÄTTELSEN MER LEVANDE.
      🙏🏻 JAG FATTADE INTE RIKTIGT DEN GESTALTNINGEN NÄR LENAS FÖRÄLDRAR SA ATT ”maten var varm, god och ljus för att ge min lillebror en komplimang.”
      HOPPAS DU KAN TA HJÄLP AV MIN RESPONS!

    2. Hej Max!

      Jag tycker att din text var bra för att den hade många känslor, det var också bra HUR du uttryckte känslorna.

      En önskan jag har är att du kan förtydliga dennna meningen ”Det var mat igen och mina föräldrar sa att maten var varm, god och mjuk bara för att ge min lillebror en komplimang.”

      Men överlag är din text väldigt bra.

  2. Nästa morgon kände jag tårarna rinna ner för kinderna och jag slog i bordet, jag hade inte sovit något på natten, jag bara låg och tänkte på mamma. Senare på den dagen så tog jag beslutet att visa mig för mamma eftersom att jag ville att mamma skulle må bra och jag ville inte se tårar från hennes ögon aldrig igen!Så den dagen visade jag mig för mamma, när hon såg mig så blev hennes ögon stora och tårarna började rinna som ett vattenfall, hon försökte krama mig men hon bara gick rakt igen mig som jag bara var luft, då började mina ögon bli vattniga. Jag berättade att jag förlät henne. Mamma slutade gråta varje dag och pappa, mamma och Anton blev glada. Mamma slutade tänka på mig nu och Anton är inte rädd för mig längre. Nästa natt löstes min kropp upp och jag försvann i tomma intet eller det är iallafall vad Anton, mamma och pappa trodde, men jag satt uppe i himlen och kände hur mina tårar rann och rann ner för mina röda kinder.

    1. Hej!😇🤔 vilken bra text den var både intresant och spännande samt sorglig jag tyckte inte det fanns något att förbättra.

    2. En mycket bra text.
      Du har med många gestaltningar som passar perfekt till dina händelser.

      Du har ett bra slut för jag gillar inte cliffhangers slut vilket du inte hade. Det blev ett bra, lyckligt slut som jag hade hoppas på.

      En önskan kan vara att skriva ett längre slut jag vill gärna höra en fortsättning.

    3. Det du gjorde bra enligt mig var: det vart spännande och dramatiks,man fastnade verkligen vid texten och man vill bara ha mer.

      Texten kunde också varit lite mer ”utdragen” så den blir längre, du kan detaljera lite mer tex : men jag satt uppe i himlen och kände hur tårarna rann och rann ner för mina röda kinder. Man där satt jag på ett moln uppe i himlen och kände hur tårarna rann,rann ner för mina röda våra kinder

  3. Jag förlåter henne aldrig! Hon gjorde så att jag försvann,så att jag inte syns, så att jag ser ut som damm.
    Det sista jag ville var att hon skulle sluta klunka i sig massa skit! Men nä, så blev det inte, här är jag och ser henne dricka och ser att hennes ögon är fyllda av tårar, när hon går så lunkar hon fram, det ser ut som om det är tunga vikter på hennes axlar.
    Kommer jag tillbaka någon gång till världen igen eller kommer jag bara att sitta här? Kommer bara min bror att se mig? Hej då förevigt!

    1. Hej Ellen!

      Din text var superbra och man blev verkligen insatt i vad du tyckte.

      Stjärna = du använde många gestaltningar
      Stjärna = du delade upp texten i stycken
      Önskan = att läsa igenom texten en extre gång för att på ett ställe skrev du ”försvann,så att” (du hade ingen mellanrum mella kommatecknet och nästa ord.

      Din text var superbra och jag hoppas att du fortsätter att skriva sånna här bra texter med lika mycket gestaltningar💕😍👍🏻

    2. Hej! Ellen
      Mycket gripande text. Man får tårar i ögonen. Du har skrivit fina gestaltningar som gör en att känna som att man är i texten.
      En sak som jag tycker att du kan förändra är att mellan ”…hennes ögon fyllda av tårar” och ”när hon går så…”
      skulle du kunna sätta en punkt istället för ett kommatecken. Det blir en väldigt lång mening. Annars är det jättebra. Mycket bra slut, med frågorna då alltså.

      Tack för en mycket trevlig läsning!
      /Mattias O

    3. HEJ ELLEN! HÄR ÄR LITE RESPONS TILL DIG.
      2 STARS
      ⭐️DU HADE ETT TYDLIGT SLUT!
      ⭐️JAG GILLAR HUR DU SKRIVER I MOTTEN AV TEXTEN ”Det sista jag ville var att hon skulle klunka i sig massa skit! Men nå, så blev det inte, här är jag och ser henne dricka”.
      A WISH
      🙏🏻 DU HADE INTE BEHÖVT HA DEN SISTA MENINGEN ”Hej då för evigt!”. JAG HADE TYCK DET VAR BÄTTRE OM DU SKIPPADE DET OCH BARA HADE FRÅGORNA!
      HOPPAS DU KAN TA HJÄLP AV MIN RESPONS!

    4. Mycket bra! Du har skrivet en utmärkt text med punkt och stor bokstav!
      Stjärna 1:Du gjorde ett rimm till texten som man kan hänga med i.
      Stjärna 2:Du la till många gestaltningar som t.ex. ”Hon gjorde så att jag försvann,så att jag inte syns, så att jag ser ut som damm.”
      Önskning:Din text kunde varit lite längre, men den är forfarande mycket bra!

    5. Hejsan!

      Din text är väldigt bra och du har mycket flytt i texten.

      Jag gillar att din text känns som att du har skrivit en dikt istället.

      Det du skulle kunna göra för att få din text bättre är att du kan gör din text lite längre. Du kunde till exempel ha skrivit hur det gick för Lena om det fortsatte vara att bara Anton kunde se hon eller om hon försvinner.

      Mvh Willam!

  4. Jag slår i bordet och en tår kommer. Jag hatar och se när hon gråter. Hon vet själv om att om hon skulle slutat dricka all sprit skulle denna olyckan aldrig hänt. Men hon struntade i och sluta, just nu dricker hon mer än vad hon brukade. Hon kan dricka upp till fyra flaskor sprit varje dag.
    -Varför skulle det bli så här, undrar jag. Det kommer mer och mer tårar och nu börjar jag även snörvla. Jag önskade att jag kunde återuppleva som Jesus gjorde. Jag önskar att jag kunde förlåta mamma även om jag absolut inte vill. Jag ville ju bli stor och ha en familj men istället blev jag inte ens 14.

    Nu har det gått ett år sen jag dog. På min födelsedag var ingen i familjen glada, alla satt i soffan och från alla kom det massor av tårar till och med ifrån Anton. Jag saknar min familj, min släkt, mina vänner, mina klasskamrater men vad ska jag göra? Min födelsedag var den jobbigaste dagen som påminde om mig. Jag ville kunna fira min födelsedag med min familj.

    Dagen efter min födelsedag började jag visa mig för alla i min familj och min släkt.
    -Hej pappa och mamma, sa jag.
    -Hej gumman, sa mamma och pappa nervöst. Efter det här fortsatte jag prata med min familj och jag förlät mamma och hon sa att hon var jätteledsen. Mamma har även slutat dricka nu. Jag älskar alla i min familj.

  5. Jag vill visa mig för pappa med jag vågar inte. Han kan kanske säger det då till mamma så att hon blir mer ledsen.
    Men det kanske bara är rätt åt henne för att hon körde ihjäl mig. Hon ska få lida lika mycket som jag.
    Men, om mamma kanske slutar att vara alkoholist så kanske bara kanske visar jag mig för henne.
    Jag går ut i vardagsrummet sedan förbi köket och sedan in i mamma och pappas sovrum. Mamma har somnat. Benen och armar ligger utsprida i sängen. Pappa går igenom mig, han suckar. Lena, säger han flera gånger. Han går ut och lägger sig på den vita sköna soffan med flera filtar och kuddar. Nästa morgon går pappa ut i köket, mamma sitter redan där. Pappa öppnar kylen och tar ut mammas spritflaskor. Vad gör du, frågar mamma.
    Jag slänger det som tog livet ur våran dotter.
    Mamma börjar att gråta, men inte av sorg utan av glädje.
    Nu gör vi det här, vi hjälps åt och jag vet att du kommer att klara det här, säger pappa.
    Nu gäller det, jag ska visa mig för dem, men ,men vad händer jag försvinner. Jag bleknar bort.
    Mamma! Pappa! Hjälp!
    Det hör mig inte vad ska jag göra?

    1. Hej elho! Jag tyckte det var en intresant tätt att läsa✌️️
      Fast jag skulle vilja veta hur man kan slänga en bil🎁

  6. Jag bara satt kvar och stirrade på Anton. Pappa vände sig mot honom.

    -Det är bara din syster,sa pappa.

    Anton snyftade och vände sig om mot väggen i sängen. Pappa gav mig en kram och jag kramade tillbaka löst. Pappa gick in till hans rum. Mamma hade slutat gråta och börjat sova. Anton fortsatte snyfta en stund och sedan sov han som en stock. Jag suckade och gick in i mitt rum. Jag la mig i sängen. Den var inte bäddad. Den gnisslade när jag la mig i den. Jag kollade upp i taket. Mina goda tider från mig och familjen när vi var och badade, på Liseberg bara spräcktes som en fönsterruta. Jag gick upp och kollade ut genom fönstret. Alla lampor släcktes. Klockan var nio. Mina axlar sjönk och mina ögon vattnades. Jag la mig på sängen och somnade.
    Jag vaknade av att Pappa rostade bröd.Anton satt på bordet och väntade.Jag gick in till mamma och pappas rum.Mamma var inte där.Jag ville inte se den idioten! Jag gick in till köket igen.

    -Var är mamma? frågade jag.

    -Hon är hos doktorn hon ska få hjälp med sitt drickande, sa pappa.

    -Så efter två månader,TVÅ MÅNADER har hon äntligen bästämmt att gå till doktorn!sa jag.

    -Hon kommer bli mycket bättre.Tro mig, sa pappa.

    Jag suckade och gick in i mitt rum.Jag blev helt stel.Jag stannade till.Om pappa svarade till mig så betyder det att jag inte är död!
    Jag gick ut.Jag letade och letade och hittade en kulle.Jag gick upp till kullen.Jag tog tresteg bakåt och hoppade.Jag landade med fötterna först och rullade fram.

    -Jag lever!skrek jag.

    Jag gick hela vägen hem.När jag öppnade dörren steg mamma där.Hon fick tårar i ögonen och dom droppade hela vägen ner till mattan.Jag gav henne en kram.Jag bara gjorde det.Hon kramade tillbaka.Jag släppte taget om henne och gav henne en örfil.Hon tappade en tand.

    -Oj förlåt,sa jag.

    -Vet du vad.Jag förstjänar det, sa mamma.Jag gick in i mitt rum.Min säng var bäddad.Rummet var helt städat.Jag la mig i sängen och somnade med detsamma.

  7. Aldrig, aldrig, aldrig! Men samtidigt vill jag visa mig för pappa. Han har inte gjort något mot mig. Det är ju bara mamma.

    Pappa går ut ur rummet och in på hans och mammas rum. Han tröstar mamma.
    Efter en stund sover alla i huset. Till och med jag…

    Timmarna går och jag vill absolut inte visa mig för pappa. Men det är så jobbigt att han inte får se mig. Om min lillebror får se mig så borde ju pappa få se mig. Jag slår näven i bordet och blir blöt i ögonen. Varför kan jag inte bara visa mig. Jag mår ju så dåligt. Nu gör jag det, nu gör jag det…
    -Nu ser jag också hon, nu ser jag också Lena! skriker pappa till mamma.
    Mammas ögon blir helt fyllda av vatten och hennes kinder helt blöta.
    Varför visade jag mig. Nu blir allt bra sämre.
    -Hej Lena!
    -Hej mamma!
    Hur kan mamma också se mig nu. Vad hände?
    Mamma och pappa börjar snacka mer och mer med mig. Det börjar kännas rätt bra ändå. Nu känns det rätt bra att jag visade mig. Nu är vi familjen som det var innan.

    1. Hej Ebba!

      Din text var jättebra och man kände verkligen hur du tänkte.

      Stjärna = du hade talsräck när det var någon som pratade
      Stjärna = du använde en gestaltning
      Önskan = du kan försöka att koppla ihop texten lite mer. Det var lite konstiga meningar ibland som man inte förstod riktigt, t.ex. ”Nu är vi familjen som det var innan.”

      Men i stora drag var din text hur bra som hälst💕😍👍🏻

    2. En bra sak med din text är att du har delat in den i stycken och då blir det lättare att läsa.

      En till bra sak är att du har skrivit med stor bokstav och punkt och då är det också lättare att läsa.

      En önskning är att du kan skriva fråge taken du har glömt det på ett ställe i din text och det är den här meningen ”varför visade jag mig.”

  8. Jag bara undrar, hur kunde hon? Jag hade inte tyckt jättemycket om henne men hon var ju helt okej. Men hon ville ha en son. Inte en dotter. Inte jag. Jag Lisa. Jag älskade Anton. Han var trots allt min lillebror. Vi hade kul ihop lekte, busade och ibland så bråkade även vi. Det hade hänt samma dag. Jag kände hur det liksom bubblade i mig och jag ville bara iväg. Iväg från denna hemska familjen. Iväg från mamma. Iväg från livet. Det var Anton som hade satt igång allt. Han hade alltid varit på min sida. Stöttat mig när mamma har varit elak, sagt emot henne men nu. Nu skulle han ändra sig. Åhhh det gör mig så arg! Han kom fram till mig och sa att han inte längre höll med mig. Att han tyckte att mamma hade rätt. Trots att jag var arg så undrade jag varför han hade ändrat sig så jag frågade så klart varför. Men han svarade inte han bara satte eld i baken och for ut. Sprang, grät. Han sprang rakt över vägen och sedan stannade han. Jag började sakta gå över vägen. Jag ville inte skrämma bort honom. Jag fortsatte att gå långsamt medan jag pratade lugnande med honom. Jag frågade vad som gjorde honom ledsen men han svarade?Han bara grät. Han grät så att det rann floder ner för kinderna och han liksom skakade i hela kroppen. Jag var nästan framme nu. Men då hände det. Mamma kom. Hon gasade på och helt plötsligt hördes ett pang. Det sprätte blod som om en bomb just hade exploderat. Anton skrek och grät. Mamma kunde inte hålla kontroll på bilen så hon åkte rätt in i ett träd och bröt armen. Rätt åt henne tycker jag. Mamma skrattade skadeglatt men sedan började hon också gråta. Hon hade insett vad hon hade gjort och smärtan i armen gjorde inte det bättre. Trots att hon var full så var det ingen ursäkt. Det hon hade gjort var hemskt och vidrigt. Anton var ursinnig och ledsen. Han skakade mer än någonsin och skrek till mamma:
    – Du skulle ju bara skrämma henne så att jag kunde få hennes rum, inte döda henne!
    – Det har du inte med att göra. Jag hatade henne från första dagen jag möte henne. Hon är för snäll och jag är … Nä väl det behöver vi inte prata om, skrek mamma. Gå och hämta pappa, jag behöver ta mig till sjukhuset, jag tror att jag har brutit min arm.
    – Du är bara avundsjuk för att hon var allt det du aldrig kommer att bli, skrek Anton tillbaka. Och förresten så är det rätt åt dig.
    Jag vet att Anton stod upp för mig men jag är ändå sur på honom. Han försökte utnyttja att jag vill vara snäll mot allt och alla till att få mitt rum! Men pappa han är snäll. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han var så arg på mamma. Han avskydde henne. Han skrek åt henne i dagar och klarade fortfarande knappt att att se på henne.

    Men jag kommer inte att glömma. Jag kommer få min hämnd. Men trots allt så djupt inom mig så hoppas jag att hon ändrar sig. Att hon blir god. För jag vet att hon kan. Om hon bara vill.

  9. Jag satt kvar och tittade på Anton och pappa. Jag gick ut. In på “mitt” rum. Nästa dag satt jag som vanligt vid Antons data. Tur var Anton i skolan nu. Jag spelade Sims. När jag satt och spelade kom mamma plötsligt in. Hon granskade stolen som Anton sa att jag satt på igår. Jag tittade på henne. Hon började gråta igen. Hennes tårar föll ner från kinden ner på golvet. Helt plötsligt kände jag mig lite ledsen men jag ville inte visa mig.

    Pappa kom in och tog mamma med in till köket. Jag hörde hur mamma fortsatte
    gråta. Pappa kom in och släckte ljuset sen stängde han dörren igen. När det var kväll igen så gick jag in i mammas och pappas sovrum. Pappa satt på sängen och mamma var fortfarande uppe. Hon drack säkert sprit. Man kände nästan lukten ända in hit. Jag satte mig på sängen i mammas och pappas sovrum. Jag gjorde mig synlig för pappa också nu. När pappa hade lagt sig ner tittade han rakt på mig. Han reste sig snabbt upp och stirrade på mig med tomma ögon. Det såg ut som om han skulle skrika och gråta på samma gång. Mamma kom in i sovrummet. Jag gick ut. Jag stod utanför. Jag lyssnade på dom om pappa sa något om mig. Men det gjorde han inte. Nästa dag visste jag vad jag måste göra.

    När det var morgon nästa dag gick jag in i mammas och pappas sovrum igen. Mamma och pappa låg och sov fortfarande. Det var lördag. Nu var jag synlig för mamma också. När hon vaknade så stod jag bredvid hennes säng. Det enda som hördes var ett skrik. Från mamma såklart. Pappa vaknade och han tittade på mig.
    Ser du henne också, sa pappa. Men mamma svarade inte. Hon nickade bara.

  10. Hon gick ner till sitt rum och kollade på den nya bilen för den gamla var sönder jag gick till rummet och kolla men jag fick en känsla dom jag aldrig har Ken för det var mitt ansvar att inte sätta mig i bilen men det var ju mitt fel jag gick upp mamma var ledsen jag visade mig och hon börja prata hon skrek FÖRLÅT! FÖRLÅT FÖRLÅT! Och jag sa fårlåt och försvan.

  11. Jag förlåter henne aldrig! Jag måste visa mig för pappa, han måste veta att jag är här! Han måste veta det! Jag visade mig men jag vet inte riktigt vad pappa kände, först sken han upp sen skrynklade han sitt ansikte, sen slog han näven i bordet och tillsist så kom det tårar. Jag tror inte han vet vad han ska känna. Han är nog glad att jag är här men antagligen ledsen eftersom jag är här som ett spöke eller så tror han bara att han ser i syne.
    Lena?
    Ja pappa det är jag, svarar jag. Pappa blev nog ganska rädd och förvånad för han gjorde precis som mamma började gråta och kastade sig på sängen.
    Sen kom pappa över det faktum att jag vart ett spöke och vi började prata. Vi pratade om att jag borde förlåta mamma hur länge jag har varit här osv pappa övertalade mig att förlåta mamma och det gjorde jag för jag vill inte se henne må så dåligt jag vill aldrig se henne gråta igen! Vi har bestämt att jag får bo här ett tag men sen är det dags för dom att gå vidare.

  12. Senare den dagen var det enda jag kunde tänka på. Det enda jag kunde tänka på var bara att mamma ständigt var ledsen över det hon hade gjort. Jag ville så gärna visa mig för henne men hon hade faktiskt kört ihjäl mig. På kvällen kunde jag inte somna alls. Tiden bara gick och gick. Klockan gick från tio på kvällen till 6 på morgonen. Anton gick upp ur sängen som ett kokt spagetti strå och rakt in i badrummet för att ta en lång varm dusch. Jag gick ut i köket och tog en bulle som mamma hade bakar igår för att distrahera smärtan. Bullen ville inte ner. Jag fick kväljningar hela tiden och kunde tillslut inte äta mer. Jag hade sån ångest den morgonen. Kändes som jag hade en lussebulle deg i magen som bara fortsatte jäsa.

    Mamma låg kvar i sägen till kl två på förmiddagen. Hon bara låg helt sönderlagen med floder på kudden. Pappa gick in till mamma och sa: Kom ut i köket, du måste se detta!!! Med hetsig röst. Mamma går upp motvilligt ur sängen till köket.

    Hon full ständigt tappar hackan man kunde knappt tro hon ens kunde ta tillbaka hackan igen. Och ja där stog jag. Jag valde att vissa mig för både mamma och pappa och såklart Anton men han kunde ju redan se mig. Hon sprang mot mig som hon aldrig gjort innan och kramade mig fast inte riktigt mig eftersom jag bara var luft.

    Vi satte oss vid köksbordet och åt vars en bulle. Bullen bara sjönk ner i magen och smakde ny växta blommor på ängen. Mamma fortsatte att gråta hela tiden fast nu var det glädje tårar istället. Pappa och Anton bara log hela tiden. Det var bog det bästa beslutet jag någonsin tagit.

    1. Hej Miranda!

      Det var ett riktigt bra slut.

      En stjärna är att texten är en enda rödtråd.
      En stjärna är att några gestaltningar.

      En önskning är att första meningen ”senare den dagen var det enda jag kunde tänka på.” Var inte riktigt klar/genom läst.
      // Linnéa💗

  13. På morgonen bestämde jag mig för att jag skulle visa mig för pappa. Jag ber Anton om att få pappa att gå in i mitt rum så att jag kan visa mig för honom men Anton säger hela tiden nej. Men nu kom jag på något annat jag kan göra, och det är att jag kan följa efter honom hela dagen och se om det finns någon tid då pappa är helt ensam så att jag kan visa mig för honom. Men dagen bara går och han är inte själv en enda sekund. Men när det blir natt hör jag att mamma går ner till köket, jag tror att hon ska dricka sprit som hon hade gjort för någon dag sedan. Men när jag kom ner för att titta vad hon skulle göra såg jag att hon tittade på fotot på mig och att det kom tårar rinnandes ner för kinderna och jag började förstå en sak om mamma.
    Jag tror att jag är knäpp men jag ville precis då visa mig för mamma men jag vågade inte, tänk om hon blev arg eller mer ledsen än vad hon var. Jag har bestämt mig, jag ska visa mig för henne men jag var beredd på att gömma mig igen. Jag visade mig snabbt och försvann igen och mamma hade sett mig hon stirrade på den plats jag stod på, jag visade mig igen men nu ville jag inte försvinna för att mamma kramade mig eller snarare försökte krama mig. Men jag ville inte kramas jag ville inte förlåta henne, vad hade jag tänkt med. På morgonen vaknade jag i en skön madrass jag trodde först att mamma och pappa hade bytat madrass till en supermjuk madrass men nej så var det inte, jag var i himmel där jag aldrig skulle få se de igen fast det är inte sorgligt för att jag vill inte se de igen åtminstone inte mamma. när jag vaknade insåg jag att det bara var en dröm men jag kommer ändå aldrig sakna henne igen, inte från idag.

    1. Väldig fint slut! Den innehåller både punkt och stor bokstav.
      Stjärna 1:Du har gjort en lång text med tydlig handling.
      Stjärna 2:Du gjorde många beskrivningar.
      Önskning:Du kunde ha styckindelat texten.

  14. Jag förlåter henne aldrig!

    Solen börjar gå upp men jag ser att Anton ligger i sin säng och vibrerar medan han gör huttrande ljud. Jag reser mig från stolen och går mot dörren. Jag öppnar den och går in i köket.
    Jag ångrar mig genast när mamma helt plötsligt börjar skrika och gråta. Hon slår näven i bordet, sparkar omkull stolarna och slänger sig ner på golvet.
    Jag står kvar och tittar. Med en klump i halsen och påverkad av händelsen går jag närmare mamma och sätter mig brevid henne.
    Hon ligger kvar innan pappa vaknar och kommer inspringande från sovrummet.
    Hallå! pappa skriker för sitt liv. Är du där?!
    Mamma vaknar till men efter snabb blick så dunkar hon huvudet i golvet igen.
    Pappa vänder sig mot telefonen men ser istället en mörkhårig flicka sittandes med benen i kors.
    Pappa springer ut ur rummet och in i sovrummet igen. Han hoppar upp i sängen, ryser och drar upp täcket över huvudet så långt han kan. Jag har visat mig.

    Mamma vaknar ännu en gång men denna gången är hon beredd på vad som ska hända. Jag hjälper henne upp och vi sätter oss vid matbordet och snackar ut.
    Efter en stund kommer pappa tillbaka till köket och vi tillsammans bestämmer oss för att det blir enklare att jag försvinner. Vi tar förväl av varandra och träffar aldrig varandra igen, men jag fortsätter ändå att vaka över dem.

    1. Hej Mattias O,jag tänker ge dig två stjärnor och en önskning!

      ⭐️Du avslutade väldigt halvlyckligt,vilket är bra eftersom hon inte skulle förlåta henne,men det är lyckligt att Hon kommer vaka över Anton,mamma och pappa.

      ⭐️Det är bra att du gjorde det väldigt dramatiskt när hon drog ner stolarna,bankade på bordet och blev väldigt arg.

      🎂Jag önskar att du kunde använda Uttaltecken när de paratar som t.ex:

      – Hallå?

      Pappa skriker för sitt liv

      – Är du där?!

      Annars var texten väldigt bra! /Atilla

  15. Det är mammas fel! För att det var hon som drack sprit innan hon skulle hämta mig från skolan, det var hon som krockade när vi skulle köra hem, det var hon som gjorde så att hon skadade sig, och det värsta av allt, det var hon som gjorde så att jag dog!

    Jag snyftade och det föll en tår ner för min döda spöklika kind

    1. Hej Filippa!
      Din text var jättebra.
      Jag gillar att du skrev hur Lena tänkte. Du skrev också som en liten fin dikt, till någon som dött. Du hade kommatecken på rätt ställe så din text var enkel att läsa.
      Du hade kunnat göra ett litet slut om Lena visade sig för mamma eller om hon inte gjorde det, skrivit lite längre.
      Hälsningar Elin❤️

    2. Hej Filippa! Den text var jättebra och jag hoppas verkligen att du är nöjd,

      Stjärna = du fick med en gestaltning
      Stjärna = du använde utropstecken när det var någon som skrek
      Önskning = försöka utveckla dina resonemang och kanske försöka göra dem lite längre och kanske få med en eller annan gestaltning till.

      Jag tyckte att din text var jättebra och du fick en verkligen att vilja fortsätta att läsa💕😍👍🏻

  16. Jag ska nog visa mig för pappa. Jag flyger in till pappa och mig fast då kommer mamma in och frågar vad som händer. flyger ut ur rummet så snabbt jag kan och mamma tror att det spökar. Men pappa försöker lugna ner mamma så han säger att det var han som hade öppnat fönstret och att det bara var vinden. Jag väntade till mamma hade lagt sig och då flög jag fram till pappa. Han blev hoppade och skrek tillmen han höll sig lugn. Han frågade om jag inte kunde visa mig för mamma för att göra henne gladare. Jag sa att jag skulle tänka på det till imorgon. Jag bestämde mig över natten för att göra det och förlåta henne för att det var ju inte meningen. Jag hörde att mamma vaknade och pappa sa att han skulle säga till henne att inte bli rädd. Jag flög in i rummet och mamma grät när hon såg mig. Hon sa förlåt för vad hon gjort och att jag kunde stanna och leva men de ändå fast du är ett spöke.

  17. Jag bestämde mig för att visa mig för pappa, han har ju inte gjort någonting, han gapade och fick tårar i ögonen och sa: Lena…
    Han sprang mot mig för att krama om mig men hans händer gick rakt igenom mig. Han såg på mig och jag sa: Jag är ett spöke, mamma körde ihjäl mig, minns du? Han stirrade på mig och skrek!
    Han sprang till köket, tårarna föll, tog en kökskniv, sprang till mamma och…
    Nu kan jag träffa mamma…

  18. Nästa morgon vaknar jag av att mamma skriker. Jag springer in till mammas och pappas sovrum med trårar som rinner ner för mina kinder och en skakig kropp. När jag kommer fram försöker jag höra vad de säger. Jag hör att mamma berättar för pappa att hon drömde om när hon körde ihjäl mig och att hon inte vet vad hon ska göra för att tänka på något annat än mig hela tiden. Jag blev så glad när jag hörde att hon sade det så att det började spricka i hela min kropp och jag började hoppa omkring på golvet. Jag var orolig att hon hade ramlat ner från sängen och skadat sig mer än hennes brutna arm.

    Sedan gick jag tillbaka in på Antons rum. Jag satte mig på stolen vid hans dator, jag snurrade några varv och det gnisslade. Jag tror att den måste smörjas.

    Efter en stunds funderande så kom jag på att jag inte behöver skrika och gapa om mamma hela tiden, och tänka på vad hon har gjort fel. Jag kan ju istället försöka se att hon fäller tårar och skriker nästan varje kväll för att hon saknar mig och ångrar det hon gjorde.

    Jag går in till mamma och pappa igen och ställer mig brevid mammas säng. Jag lutar mig fram och viskar i hennes öra “jag förlåter dig mamma”. Sedan kollar jag på mamma och ser att hennes mungipor åker upp och att hennes ögon fylls av lite glädjetårar.

  19. Dagarna gick och gick jag blev mer och mer fundersam om jag ska förlåta mamma. När jag funderade på att be om ursäkt kom klumpen i magen tillbaka och funderade på om jag skulle göra det. Jag ställde mig framför mamma igen och försökte men klumpen kom tillbaka. Dagen efter var Anton, mamma och pappa på en utflykt. Jag satt hemma och skulle skriva en lista på saker som kunde gå fel när jag skulle förlåta mamma. Jag började med “saker som kan gå fel”
    *……….
    Jag fick inte ner något alls. Jag tar istället “bra saker som händer”
    *Mamma blir glad.
    *Jag kommer må bättre.
    Jag märkte snabbt att det finns inga dåliga saker bara bra. Jag märkte att glittret i magen kom tillbaka och jag nästan kände läpparna spricka så mycket som jag töjde ut dom. När mamma och resten kom hem kom klumpen tillbaka. Men jag hade ju bestämt mig. Gör det! Gör det! Skriker min mage. Jag gick fram och gjorde det.
    – Mamma, kan du föörlååta mig? Säger jag
    – Självklart, det var inte meningen att krock. Svarar mamma tillbaka.
    Dagarna efter kände jag mig som en familjemedlem igen.

  20. Morgonen därpå kom mamma aldrig till frukosten. Anton kom däremot, men hans ögon var röda och svullna. Han hade spår av tårar i ansiktet och såg trött ut. Han såg med tom blick framför sig och såg ut att kunna somna vilken sekund som helst. Hans hår var rufsigt som ett fågelbo. Han brukar vilja prata på morgonen, men idag var han tyst som en sten.

    Jag gick till mammas rum. Där satt hon, såsom Anton var hennes ögon röda och svullna. På hennes smala kinder kunde man se spår av tårar. Hon hulkade. Hon såg inte riktigt ut att kunna koncentrera sig på boken hon höll framför sig.

    Pappa försökte samla sig när jag kom till köket. Jag trodde först att han såg mig, men han försökte säga till Anton att gå och förbereda sig för skolan. Han hade nog också en jobbig natt.
    -K-kan du ghåå och klä på dig nu…?
    Det lät lite som att orden rann ut ur honom. Som att något tömt hans röst som man tömt en hink med sand i. Det bara rann, tomt och tyst.

    Då visste jag vad jag skulle göra. Jag ville visa mig för pappa. Jag ville få honom att förstå att jag ALDRIG skulle förlåta mamma. Hur mycket hon än grät. Det var hennes fel att familjen var så gott som splittrad. Det var hennes fel att jag var här. Lätt som en fjäder men ändå tung som en sten. Var detta verkligen mitt öde?

  21. Jag är tillbaka i himmelen bland alla andra döda, det enda man kan göra är att prata med folk, använda sin förmåga att flyga och tänka på varför man dog. Här är de flesta gamla gubbar och tanter.

    -Nu vill inte ens mamma och pappa ha min hemma! skriker hon till en gubbe.
    -Ahm, svarar han och verkar inte alls intreserad och kollar egentligen bara på en tant långt borta.

    I början var det roligt i himlen eftersom att de fanns så mycket nytt att upptäcka. Som t,ex så har alltid blivit tillsagd att man inte kan gå på moln, men när man är död kan man det eller på ett ungefär man svävar tror jag. Det var också kul att kunna prata med alla gamla gubbar och tanter som dött och fråga hur de dog.
    Några dog i cancer några av ålder och andra av mord. De som dött av mord är de som oftast har de mest spännande historierna.

    Men en gubbes historia var den allra bästa tycker jag och den ska ni få höra även fast det inte var en mordhistoria.

    Han åkte i en bil när han var bara 14 år och det var inget speciellt med det men när det blev trafikstoppning blev bilen han åkte i med sina föräldrar påkörd. Hans föräldrar satt fram och fick airbagen i magen och det är troligtvis därför de lever än idag säger han men det tror jag inte på jag menar han är ju minst 80 då måste hans föräldrar vara över 100 men det nämner jag inte. Men han som var där bak fick rejäla skador och var nästan helt handikappad. Han kunde bara röra sina armar. Men efter flera operationer kunde han röra kroppsdel efter kroppsdel. Till slut var det bara nacken kvar och under den operationen så gick någonting fel. Han har aldrig fått veta vad men det var det som gjorde så han dog. Jag menar vi dog på ungefär samma sätt fast ändå inte.
    Sen vill han veta vad jag dog för eftersom att jag är så ung bara 12 år.

    Jag börjar berätta men det går inte, så jag ber honom att hänga med hem till mitt hem till kvällen och det vill han gärna.
    -Kan man dö i himmelen? frågar jag honom.
    -Jag vet inte, svarar gubben fundersamt innan han fortsätter. Det finns så många här så det har jag inte tänkt på.

    Det blir äntligen kväll eller nästan i alla fall. Jag flyger först hem för att ta på mig min finaste klänningoch hinna sminka mig lite för det här är faktiskt festligt, jag ska ta hem en död gubbe hem till mig visserligen är jag själv död men det känns inte på samma sätt. Jag flyger snabbt tillbaka, inte för att jag har vingar men om man svävar flyger man väl?

    Jag träffar gubben på samma plats vi pratade på imorse som bestämt. Jag och gubben svävar snabbt till huset där jag bor och kliver in. Utan nycklar bara gå igenom dörren inte behöver man öppna den.

    När hon kommer hem är bara pappa och Anton hemma så hon misstänker att hon är ute med kompisar som hon säger när hon en gång var ute och drack sprit som hon alltid gör.

    -Jävla mamma! skriker hon.
    -Va? frågar gubben jag kan inte se din mamma, säger han samtidigt som Lena hör sin lillebrors tassande små fötter komma närmare.
    -Tyst, säger hon till gubben snabbt och tyst.
    -Lena! Är det du? frågar han.
    -Ja! Vem annars? frågar hon men Anton svarar inte istället frågar han.
    -Vem har du med dig?
    -Det är bara en cool gubbe jag träffade i himmelen, svarar Lena men då hör hon högljudda fotsteg som klampar hårt mot henne. Det är pappa precis som hon misstänkte.

    -Kom vi sticker, viskar Lena i gubbens öra.
    -Okej det är du som bestämmer, säger han med samtalston och då hör hon pappa säga.
    -Pappa är det du?
    -Va! Nej jag är inte din pappa, säger han till Lenas pappa.
    -Jag kan se dig! Där uppe svävande! Vad för du i mitt hus? skriker pappa helt förvirrad medan Lena och gubben sticker står Anton och pappa bara kvar som om de hade sett en ovanlig ödla eller någonting.

    -När vi är i himlen berättar jag, säger jag till gubben.
    -Okej! Jag heter Ove förresten, säger han som jag kallat gubben medan vi flyger vidare.
    När vi väl är framme berättar jag för honom.

    -Jag var på ett födelsedagskalas hos en kompis, säger jag och så sväljer jag. Inte bara en gång utan två och tre och fyra gånger. Sedan säger jag.
    När jag skulle bli hämtad av mamma så var hon tydligen full, men det sa hon inte. Hon körde som en galning och jag satt i framsätet på höger sida om henne. Men till slut så körde hon rätt in i en lyckstolpe som var på höger sida av vägen. Lyckstolpen blev först bara sned men sen ramlade den och krossade hela bilen men mamma kom undan, det var bara jag som dog. När jag tittar på gubben så är han inte där.
    -Var är du? frågar jag samtidigt som jag skriker.

    1. Jag tyckte det var bra att du hade en lång berättelse man kom in i den.

      Du hade satt ut punkt och storbokstav på rättstäle

      Jag tycker att du kunde ha ett lite mer tydligare slut vad som sedan händer med Lena.

  22. Den natten kunde jag inte sova en blund. Jag hade suttit brevid min bror hela natten och bara tittat på han när han sovit djupt. Skulle det vara här föralltid? Tårarna rann ner för mina kalla kinder och jag gick ut ur min lillebrors rum så att han inte skulle bli rädd för mig när han vaknade.

    Mamma satt vid köksbordet och grät, som vanligt. Jag ville verkligen inte ha det såhär! Även fast jag är jättesur på mamma så klarar jag inte av att se folk ledsna. Jag saknade mamma. Jag saknade att sitta här vid köksbordet och äta frukost med mamma. Jag saknade att berätta för min mamma hur jag mådde och hur det hade varit i skolan. Men mest av allt saknade jag att se mamma le.

    -Lena!! skrek mamma rätt ut i luften stirrandes på mig.
    -Jag älskar dig mamma, sa jag med nedstämd röst.
    Jag visade mig för mamma. Hon såg på mig med vidöppna ögon och jag har aldrig i hela mitt liv sett henne le så mycket som hon gjorde nu.
    -Men….vad i…Lena, jag älskar dig också. Jag hatar mig själv för vad jag gjorde mot dig och det är en sak jag kommer ångra för resten av mitt liv. Men hur kan jag se dig?
    -Jag visar mig för dig, jag är fortfarande arg på dig men jag klarar inte av att se dig såhär. Vi båda måste nu gå vidare, gå vidare och bli lyckliga.
    -Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna bli lycklig utan dig, sa mamma sorgset.
    -Sluta dricka alkohol och gör något vettigt med ditt liv! LOVA MIG DET MAMMA, sa jag med hög röst så hon skulle förstå att jag menade allvar.
    -Jag lovar…. sa mamma tyst.
    -Hejdå mamma, jag älskar dig, sa jag och gick ut genom dörren och kom aldrig tillbaka…

  23. Pappa har gått, jag sitter inte i stolen längre, jag sitter i Antons gamla rum. Jag har fortfarande inte plockat upp mina grejer. Jag tänker fortfarande på om jag borde visa mig för pappa, men jag vet inte hur han kommer att reagera. Jag tänker att det är bäst att låta bli, tänk om han berättar för mamma. Hur skulle hon då reagera. Nästa natt när alla sover sätter jag mig vid datorn igen. När Anton vaknar ser han att jag sitter i stolen.
    -PAPPA! ropar han. Jag hör pappas fotsteg medan jag tänker på om jag ska visa mig. Jag bestämmer mig för att inte visa mig.
    -Vad är det? frågar pappa.
    -Lina, hon är här igen. Jag ser hur hans kinder är röda efter alla tårar som flödar ner för hans kinder.
    Såja, ta det lugnt hon är inte här, säger pappa.

    Nästa dag vid frukosten sitter alla tysta. Jag har tänkt på det där om att jag ska visa mig. Jag tänker göra det, men jag tänker vänta tills middagen.
    Vi sitter vid matbordet igen. Alla är tysta som vanligt ända tills jag visar mig. Mammas tårar flödar ner för kinderna och hon springer upp på rummet och slänger sig i sängen. Pappa bara sitter med öppen mun och ser ut som om han har sett döden i vitögat.
    -Lina? säger han. Jag hör hur hur hans röst darrar av rädsla. Jag säger inget på en lång stund, det är bara helt tyst och det enda man kan höra är mamma som snyftar från ovanvåningen.

    -Anton ljög inte om att jag fanns, säger jag tyst. Anton bara sitter och stirrar på mig och pappa.
    -Men hur? undrar pappa
    -Bry dig inte om det nu, säger jag
    -Men, säger pappa.
    -Jag måste förlåta mamma, säger jag. Jag har kommit på att det inte blir bättre av att jag gömmer mig.
    Jag går upp till mamma. Hon ligger fortfarande på sängen.
    -Jag förlåter dig, säger jag tyst.
    Mamma bara ligger kvar och tittar ner i täcket.
    -Jag förlåter dig! nästan skriker jag.
    -Men jag dödade ju dig och du dog ju, säger mamma medan tårarna rinner ner från kinderna som ett vattenfall.
    -Det spelar ingen roll nu för jag har kommit på att båda mår bättre av att jag förlåter dig.

    Så nu struntar jag i allt som hänt och vill bara vara med min familj igen.
    Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
    Vi båda gråter nu. Hon ville krama mig men då sa jag att de inte kunde röra mig för att jag var ett “spöke”.

    Nu har det gått ett år och alla i familjen är glada. Men ingen annan än min familj vet att jag finns som en ande.

  24. Gustafs Slut till ALDRIG FÖRLÅT! Av Mårten Melin.

    Hur FAN kan hon forfarande vara ledsen! Allt är hennes fel, jag kommer ändå inte tillbaka! Hur svårt kan det VARA! Om hon inte hade druckit den där JÄKLA, illaluktande Spriten hade jag LEVT nu! Hur kan man inte se sitt barn, mitt på dagen 20 METER framför den röda äckliga, fula bilen. Och nu helt plötsligt får Anton allting han velat ha exakt allt, mitt fina rum, min dyra, vita MacBook dator och allt annat som jag aldrig fick. Hela min själ bubblar av ilska. Jag ser på mina händer fast att de är osynliga att de bli röda av raseri. Men jag orkar inte tänka på det här längre så jag kryper under det mysiga, trasiga, tunna täcket och somnar med Anton. Men det går inte, jag öppnar min mun och skriker: JAG KOMMER ALDRIG TILLBAKA!!! Och då tänds den skinande, mörkgula lampan.

  25. Jag går fram och visar mig för pappa. Pappa ser på mig och sen går han och hämtar mamma.
    – Nu vill jag att du Lena ska säga förlåt till mamma, säger pappa.
    – Jag tänker aldrig säga förlåt till mamma, säger Lena.
    – Men annars så kommer din mamma var ledsen hela tiden hon ser dig det är ju inte roligt att vara ledsen,säger pappa
    – Förlåt mamma det kunde varit jag som som körde och orsakade en bilolycka, säger Lena
    – Jag lovar att jag aldrig dricka sprit,säger mamma.

    1år senare

    Jag vaknade och hoppade upp ur sängen fast man är en ande måste man ha sömn. Jag sprang ner för trappan och började duka frukost. När jag kom ner så hade hon ett leende och var glad som om hon hade vunnit en miljon kronor
    – Varför är du så glad ? frågar pappa.
    – Idag är det ju 1år sen mamma lovade att hon inte skulle dricka mer sprit och det har hon gjort, säger Lena ivrigt.
    – Ja det måste vi fira,säger pappan.
    – Vi måste duka fram fin frukost innan mamma kommer ner,säger Lena.
    – Jaaaaa! skriker pappa.
    Anton kommer ner från trappan. Han är varm och blek i ansiktet som en zombie.
    – Vad är det med dig, säger Lena.
    – Jag mår i inte så bra, säger Anton.

    Mamma kommer ner och hon blir överraskad att det är fin frukost på bordet.
    – Varför är det fin frukost på bordet? frågar mamma.
    – Det är ju för att idag är det den dagen där du inte har druckit sprit på ett år, säger Lena glatt.
    – Just det, jag är stolt över mig själv att jag har klarat detta,säger mamma.
    Vi sätter oss ner och äter fin frukost. Allt blir bra Anton. Jag mår bättre efter frukosten och alla mår jättebra.

  26. Jag kommer aldrig att förlåta mamma det var hon som körde ihjäl mig så nu kommer jag att hemsöka mamma, pappa och min lillebror Anton. Men jag ska bara vänta ett litet tag och när jag säger ett litet tag så menar jag ett litet tag bara för att mamma pappa och Anton ska lugna sig lite. Men nu ska jag bara låta dom vila i frid.Mitt i natten så hade jag vaknat av att jag var helt kallsvettig och det hördes som om ett monster stog utanför och försökte ta sig in i mitt hus. Men jag sa till mig själv

    -Lugn nu Lena det är ingen utanför mitt fönster som vill ta sig in i mitt hus det är bara trädet utanför.

    Mitt hjärta dunkade jättehårt i mitt bröst som om det ville ut och det gjorde jätte ont i bröstet. Jag gick ner till köket och tog ett glas vatten men då kom pappa och bara stog och stirrade på mig med tumma ögon och bara stirrade. Men rent plötsligt så låtsades pappa som att det var en helt vanlig dag med mig och så sa han
    – Hej Lena! Vad trevligt att se dig kan inte du heller sova så bra kom och lägg dig hos mig sedan så gick vi och la oss. Nästa dag så var Lena borta och det var dax för mamma, pappa och Anton att gå vidare.

  27. Under natten tänkte jag om jag skulle visa mig för pappa och det skulle jag fast imorgon. Nästa morgon så skulle jag visa mig och jag kände att jag skakade och skakade och kunde knappt göra något. Jag gick ner från trappan och räknade till tre och sen skulle jag visa mig. Jag räknade långsamt ett… två…. tre. Plötsligt såg pappa mig och han kunde inte prata för han såg att jag var ett spöke.
    -Lena är du ett spöke! Frågade pappa.
    -jag sa ja.
    Han kunde knappt prata men jag sa att han inte skulle berätta för mamma att jag var ett spöke för jag är så arg på henne. Pappa lovade att hålla hemligheten. Jag gick sen ner för att äta och där satt mamma med en smörgås och lite kaffe. Jag går och öppnar ett skåp försiktigt så mamma inte hörde och jag tog en godispåse. Efter jag tog godis påsen så såg jag mamma öppnade ett skåp och tog ut en sprit flaska. Och då kom det till mig. Jag blev svin varm som solen och jag kände min knyt nävar knyta ihop sig och jag kände att knytnävarna ville slå någon. Jag fick fram bilden igen när hon var full. Jag skulle aldrig förlåta henne aldrig. Jag blev så arg så jag slog ner en vas och mamma hörde när vasen ramla och undrade hur den ramlade ner. Och i den vasen så var det en bild på mig och mamma när vi va på stranden och köpte glass och då kom tårarna inom mig. Det var som ett vattenfall åkte från ögonen och ner på golvet. Jag tänkte om jag skulle visa mig så jag och mamma inte behövde vara läsna. Jag bestämde mig för att jag skulle visa mig och det gjorde jag och mamma såg mig och jag så små vatten droppar Komma ner från hennes kinder och så sprang hon fram till mig för att kramas men hon åkte bara rakt igenom mig. Jag sa till henne att hon skulle sluta med att dricka sprit och det gjorde hon. Efter jag hade berättat att jag hade visat mig för alla i familjen så blev det som vanligt och mamma slutade att dricka sprit och jag hade värdens bästa familj.

  28. Aldrig! Jag skulle aldrig förlåta henne. Hennes meningslösa tårar betydde ingenting för mig. Hon var inget mer än ett minne för mig, precis som jag för henne… Jag hade hoppats på att hon skulle sluta dricka den där smörjan efter det hon kallar “olyckan”.
    Jag undrar om hon någonsin kommer att sluta och om jag alltid kommer vara kvar här på jorden som en plågad ande. Jag undrar om det bara är min bror som kommer se mig eller vad som kommer hända, med mig och allt annat. Jag sätter mig ner i den stora och bekväma fåtöljen och sakta faller en iskall, ilsken tår ner för min kalla, bleka kind.

    Jag känner mig tung, tyngre än ett berg men ändå är jag lättare än luft.

    1. En stjärna: Ett kort men bra slut

      En stjärna: Väldigt spännande slut

      En önskan: Även om ditt slut var bra så hade jag velat veta lite mer om vad som hände sen

  29. Jag visade mig för pappa men han lade inte märke till att jag stod framför honom. Anton skrek:
    -Titta där, där är hon! Pappa sa inget han bara stod där helt blixtstilla. Jag tror han inte lade märke till mig. Mycket konstigt tänkte jag. Anton kan ju se mig men inte pappa.
    -Gå och lägg dig, sluta tramsa! sa pappa surt och gick ut och smällde igen dörren med en sådan smäll att en tavla på väggen ramlade ner från väggen och gick sönder. Anton började gråta.

    Jag gick fram till honom för att trösta honom. Jag tröstade honom och han somnade. Jag hörde mamma och pappa där nere och de skrek på varandra. Jag hörde att pappa berättade om att han såg mig i Antons rum. Mamma svarade med att hon också såg mig i Antons rum men hon blev så ledsen för att hon hade förstört mitt liv och hon hade sådan skam för det.
    -Om du hör mig just nu vill jag bara säga att jag lovar att jag ska sluta dricka, sa mamma… Jag blev så glad så jag sprang ner för trappan in i mamma och pappas sovrum kramade de. Och efter den dagen blev familjen som en vanlig familj fast med en speciell familjemedlem.

  30. Pappa har gått…. Jag sitter kvar. Pappa kör till sin mamma och frågar om hon kan göra någonting åt att Lisa var död. Hon svarade att hon kunde blanda ihop någon formel som de skulle göra för att få tillbaka Lisa. Pappa och hans mamma åkte hem till familjen och sa åt lillebror att han skulle leta upp Lisa eftersom det var bara han som kunde se henne. Han letade överallt i huset men han kunde inte hitta henne så då gick han upp på vinden och där satt hon på en stol och grät. Hennes tårar rann som ett vattenfall för att hon ville inte vara död. Då sa han till sin farmor, pappa och mamma att hon satt där och då sprang farmor till stolen och hällde över formeln och då började Lisa synas för alla. Alla blev glada. De hoppade upp och ner och sprang runt på vinden och skrek: “Jippi!” Till ett år efter så hade mamman slutat dricka sprit och då bad Lisa om förlåtelse.

  31. Jag bestämde mig för att visa mig för pappa men bara en liten stund, pappa blev ledsen och började gråta så tårarna ran snabbt ner för kinden, sen gick pappa ut ur rummet och in i sitt rum och försökte sova. När pappa kom in i rummet frågade mamma vad som var fel, pappa sa:
    -Lena var faktiskt på hans rum.
    Pappas tårar började rinna som om det var ett vattenfall.
    Mamma svarade:
    -Nej det är omöjligt hon är död, du såg det med egna ögon. Hon finns inte.
    När jag hörde mamma säga så gick jag ut och satte mig ner på gräs mattan och skrek ut högt “Jag kommer aldrig förlåta dig mamma!”

  32. På morgonen dagen efter så vaknade jag upp i mitt gamla rum men Anton låg inte kvar i sin säng. Klockan var 10:37 på förmiddagen och mamma, pappa och Anton hade förmodligen åkt iväg till Antons träning. Jag var fortfarande trött och hela min kropp kändes som spaghetti efter att ha sovit på golvet hela natten så jag gick och la mig i Antons säng. Sängen luktade nytvättad och det kändes som att gå och lägga sig i en stor fluffig boll av bomull och moln. Jag somnade nästan direkt bland alla mjuka kuddar, täcken och gosedjur.

    Jag vaknade av att Anton kom hem från sin träning och skulle sitta med sin dator ett tag och spela “The Sims”. Anton fortsatte att spela på den familjen och det huset som jag hade skapat dagen innan men det gick inte så bra så han stängde av datorn och gick och åt lite mellis istället. När Anton var ute i köket så gick jag och satte mig vid datorn och spelade lite.

    När jag kollade på klockan så var den 18:41. Jag hade spelat “The Sims” i väldigt många timmar nu. Jag började känna mig slö och kunde knappast hålla ögon öppna så jag gick och la mig i Antons säng igen men jag hann knappast sluta mina ögon innan jag såg att Anton stod brevid sängen och stirrade på mig. Jag tog ett djupt andetag och hela jag skakade när jag sa till honom att han skulle komma och lägga sig brevid mig och då kom han och la sig ner brevid mig och även om jag inte riktigt kunde krama om min lillebror så kunde jag känna hur varm han var och jag kunde höra hans tunga andetag där han låg och sov brevid mig även ifall ingen annan kunde se att jag också låg där i den mjuka sängen brevid min lillebror.

    Nästa morgon när jag vaknade så var inte min lillebror kvar och inte pappa eller mamma heller. Efter att jag hade gått runt lite i huset och letat efter dom så hör jag hur dom kommer in genom dörren och dom pratar ledsamt med varandra och jag hör att dom pratar om mig. Dom hade tydligen varit hos en psykolog med Anton för att han säger att han kan se mig. Det var då jag bestämde mig. Jag gick ut till hallen och jag visade mig för både mamma och pappa och mamma tappade hakan och började gråta medans pappa bara stirrade på mig. Efter att mamma hade slutat gråta så gick hon fram och försökte krama mig och jag försökte krama tillbaka men hennes händer gick rakt igenom mig.

    Den kvällen så låg jag inne i Antons rum i Antons säng och jag kunde inte sova. Det var då jag såg det, porten till himlen hade öppnat sig. Jag drogs emot portalen och när jag var en meter ifrån den så tittade jag tillbaka på min sovande lillebror innan jag gick in i den stora portalen till himlen. Nu förstår jag allt, när jag förlät mamma så blev jag fri och kunde komma till himlen. Nu kommer jag aldrig att få se min familj igen men det här är det bästa för alla. Dom döda hör hemma i himlen och jag är en av dom nu. Hejdå föralltid!

  33. Jag känner mig lite elak som inte vill visa mig för ma… Jag vaknar genomsvettig, varm och jag hyperventilerar. Jag ligger i min säng, i mitt rum och alla mina saker ligger där dom låg. Där dom låg, kvällen innan olyckan. Hjärtat börjar slå i vanligt tempo igen och all oro försvinner. Det känns som en del av mig varit borta och att den kommit tillbaka nu, nu när jag går igenom rummen. Anton ligger i sin säng och sover helt lugnt. När jag ser mamma och pappa så kryper jag tyst, tyst ner och lägger mig i deras säng dom är där och allt känns bra igen. Nu är mardrömmen över. För den här gången i alla fall.

  34. Jag ville så gärna visa mig för pappa men jag kunde bara inte så jag började vandra mot vardagsrummet där mamma satt och grät men jag brydde mig inte.

    Jag gick in i mitt rum och föreställde mig hur det hade varit att bara lägga mig i sängen och få en kärleksfull godnattpuss av mamma och pappa men det kan jag inte få nu. Nästa morgon vaknade jag av ljudet av tårar från mamma så jag gick och kollade vad som hände. Men det var bara det vanliga, mamma satt på sängkanten och grät . På ett sätt tyckte jag synd om hon men å andra sidan så är jag arg på hon. Dagen gick och jag tänkte på ifall jag skulle visa mig för mamma. Jag bestämde mig för att göra det på kvällen. Timmarna gick och det började närma sig tiden då mamma brukar gå och lägga sig så jag gick in i mammas och pappas rum. Pappa borstade tänderna och mamma låg i sängen. Jag passade på nu när pappa inte var rummet. När jag visade mig för mamma drog hon efter andan och blev jätteförvånad.
    Min kära dotter, hur hur kan jag se dig? sa mamma
    Jag har gjort så att du kan se mig, sa jag
    Jag hoppas att du förstår hur ledsen jag är över vad jag gjorde, sa mamma
    Det borde du vara, sa jag
    Ja, sa mamma
    Vi stod bara öga mot öga en liten stund innan jag sa.
    Nu måste jag gå.
    Varför det? sa mamma
    Har annat att göra, sa jag
    Okej, sa mamma
    hejdå, sa jag
    Hejdå, sa mamma
    Jag gick och vände mig aldrig jag vet inte var jag kommer hamna nånstans men jag hoppas det inte blir hemma.

    Jag kommer ALDRIG förlåta mamma, jävla mamma!

  35. Hon följer pappa till jobbet och börjar tänka på att visa sig för pappa. Sen åker pappa hem och jag går och säger till min lillebror att pappa ska gå till garaget han gör det så berättar han för pappa att jag hade sagt att han skulle komma hit. Jag funderade om jag skulle visa mig. Han kanske är arg på mig för att jag inte har gjort det innan. Jag funderade två minuter sen. Pappa började gå ut från garaget då sa jag pappa! Då blev pappa chockad och vände sig och så sa han Lena! Sen sprang jag raka vägen till honom och hoppade upp i hans famn. Sen sa han att jag borde visa mig för mamma. Så hon slipper vara så ledsen och jag kan finna frid. En månad senare tänkte jag på vad pappa sa. Jag gick in i vardagsrummet. Jag går fram till mamma och tog min hand på hennes axel och då vände hon sig om. Då började min kropp bli mer verklig. Sen har den dagen varit det mest värdefullaste minnet för mig, i mitt liv.

  36. Jag väljer att inte visa mig för pappa. Jag går in i mamma och pappas rum. Där ligger mamma hon gråter fortfarande. Men jag går ut där i från. Jag går in till Antons rum. Anton har somnat nu men pappa sitter forfarande kvar i Antons rum. Jag sätter mig på stolen igen. Då börjar mina tårar rinna ner för mina kinder. Det var jätte sent på kvällen. Jag vill inte sova på mitt rum så jag går in i mamma och pappas rum jag lägger mig på golvet bredvid pappa. Absolut inte bredvid mamma. Jag somnar. När jag vaknar så har mamma och pappa redan gått upp. Jag går upp från golvet in till Antons rum. Anton har också gått upp ur sägen. Mamma, pappa och Anton sitter vid matbordet och jag sätter mig bredvid Anton. Men helt plötsligt ser jag något fantastisk. Det ligger ett papper bredvid mamma där det stod AA på. Det betyder att man går på anonyma möte med andra alkolister för att kunna sluta missbruka alkohol. Jag börjar tänka då har ju min död även haft något positivt. Nu äntligen så upptäcker mamma att det är fel att missbruka alkohol. Jag bestämmer mig att jag ska flyga till himlen.

  37. Plötsligt vaknade jag upp i sjukhussängen alldeles kallsvettig. Jag kände hur mitt hjärta slog… jag var inte död! Dörren till mitt rum öppnades och läkaren kom in och satte sig bredvid mig. Läkaren berättade att jag hade varit med om en bilolycka.Vi trodde först att du inte skulle klara dig för ditt hjärta hade stannat, sa han. Han berättade vidare att jag fick elchocker för att starta mitt hjärta.
    Hur är det med mamma, frågade jag läkaren.
    Läkaren svarade:
    -Din mamma ligger två rum bort och ska bli gipsad om armen.
    Jag kände hur det börja rinna ner från mina varma kinder. Men jag vill inte börja gråta! Det var hon som gjorde att jag höll på att dö. Jag ska ALDRIG förlåta henne!

  38. Jag kommer aldrig förlåta dig mamma det vet du. Jag kommer att vara osynlig i alla dagar, alla år och alla månader.
    Jag kanske kan visa mig för Anton, bara kanske.

    Nästa morgon satt jag på samma stol i samma rum.
    Det var kallt. Det var som att någon hällde ner is i min kropp, som om någon kom och bara hällde ner kall luft på mig..

    Anton vaknade. Han stirrade på mig. Jag stirrade på honom.
    Vad gör du här? Sa Anton
    Jag fick fram ett litet ord denna gången.
    Detta är mitt hus… Sa jag.

    Jag vill se ifall du har det bra och kolla ifall mamma har ändrat sig för din skull.

    Mamma har ändrat sig nu. Hon har slutat dricka. Det ända hon gör nu är att kolla på fotot av dig dag och natt.

    Det enda jag vill är att du ska få en bra uppväxt Anton.
    Det senaste jag har sätt nu dessa veckorna är att mamma faktiskt har slutat att dricka och att hon är bättre nu än vad hon var innan.

    mmmm… Sa Anton
    Jag har saknat dig Lena….

    Det var som att någon kom och satt en kniv i mig, det sved jag blev kall. Jag började tänka på mamma…
    Det var hon… Det var hon som körde ihjäl mig…..det var hon som gjorde att jag dog…det var hon som hade alkohol i kroppen….det var hon som gjorde så att jag aldrig mer kommer leva..

    Jag kommer aldrig säga förlåt till mamma aldrig,aldrig,aldrig!
    Hon körde ju faktiskt ihjäl mig!

  39. Aldrig förlåt av Mårten Melin

    När jag tänker på mamma så stampar jag i golvet och slår näven på bordet, jag kastar en leksaksbil genom rummet medan jag skriker av ilska.

    Jag märker att både Anton och pappa skriker nu. Jag har inget val, jag måste visa mig för pappa nu. När jag visar mig skriker pappa högre medan han hoppar upp ur sängen, tar med sig täcket och lägger sig på golvet medan han drar täcket över sig. Jag förklarar hur det är och till sist vågar han komma fram. Under tiden hade Anton tagit sin kudde och tryckt den mot hans ansikte så att han inte hör längre. Pappa säger att han förstår fast hans hjärta bultar fort och att han fortfarande andas snabbt.
    -Vi måste reda ut allt med mamma imorgon! säger pappa.
    Jag suckade men nickade.
    -Jag vill inte men jag tror vi måste, säger jag.
    Jag går och lägger mig, men det känns inte som vanligt. Imorgon ska jag berätta för mamma.

    När jag vaknar så känns det konstigt. Min mage pirrar som fjärilar i magen. Det känns som om jag är glad men ändå orolig, det är en konstig känsla. Jag går upp ur sängen och tar riktning mot pappas och mammas säng. När jag kommer in har jag bestämt mig helt. Jag visar mig för mamma. När jag kommer in skriker hon. Hon blir helt utom sig och försöker kasta kudden på mig. Den går bara rakt igenom mig. Då skriker hon ännu mer. Pappa försöker lugna ner henne och säger att det inte är något att vara rädd för. När pappa äntligen får tyst på henne rinner ändå tårar ner på hennes kinder.
    -Lena? säger mamma hest.
    -Ja det är jag, säger jag bestämt.
    -Körde jag inte över dig? frågar mamma mig.
    -Jo, det gjorde du, men jag är fortfarande här. Men som ett spöke, sa jag nu lite tystare.
    -Lena förlåt det var inte meningen jag ångrar mig så mycket, jag var så full det var inte meningen! sa mamma hest med gråt i rösten.
    -Innan jag förlåter dig vill jag bara säga att jag har kommit på något, sa jag lite högre med mer självförtroende. Jag har kommit på att jag har ångest över att du har ångest, jag vill att du ska kunna leva vidare utan att ha mig som du tänker på hela tiden. Jag förlåter dig.
    Med dom sista orden löstes jag upp, jag gick upp i rök. Dom sista orden jag hörde var mamma som sa:
    -Vila i fred Lena.

  40. Jag sitter och funderar om jag någonsin kan få det bra?
    Jag tänker på alla mina kompisar och alla underbara människor jag har träffat. Jag känner för första gången hunger.
    Jag går ner till köket och tar nåt att äta. Ingen ser mig jag sitter där helt ensam. Jag sitter och äter min ost maka. Jag sitter och försöker känna smaken av min favorit maka. Men jag känner den inte. Jag känner hur vattnet stiger i mina ögon. Det tar ungefär tre sekunder innan det känns som om jag ett helt hav i mina ögon. Jag blinkar hastigt och allt forsar ut. Jag har aldrig känt sådan smärta som jag kände nu. Varför hände detta mig? Varför försvann jag på det sättet?
    -Mamma!
    Det var Anton min lillebror som stod i dörröppning.
    -Tyst! Skrek jag snabbt tillbaka.
    Mamma kom springandes in i köket.
    -Hon sitter och äter min ostmaka!
    Mamma springer ut till garaget och sätter sig vi den nya röda bilen. Hennes ögon fylldes med tårar och allt blev suddigt av alla tårar hon hade i ögonen. Hon sträckte sig fram mot ett skåp. Hon öppnade skåpet och tog ut en flaska sprit.

    Jag släppte min ost maka och gick efter henne. Kanske hade hon svimmat? Jag gick ut till garaget och där satt hon. Med sin jävla sprit flaska. Full som fan var hon också. Jag öppnade ett skåp utan att hon skulle se eller märka det.
    Jag tog ut en sprit flaska och kastade den i marken med all ilska jag fått av svinet jag har till mamma. Hon hoppar till av skräck.
    -Rätt åt dig din idiot! Skrek jag.
    Men jag vet att hon inte kan höra mig. Det gjorde lite ont när jag skrek. Jag vill förlåta henne men jag kan bara inte det. Efter allt hon har gjort. Vad fan skulle hon köra full för? Varför?
    Men innerst inne vet jag att det inte var med flit. Men det skiter jag i!
    Att köra full är bara idiotiskt! Att köra över sin egen dotter! Är till och med idiotiskt.
    Jag saknar dig pappa! Kan du se mig?
    Ta hand om Anton. För min skull?
    Snälla försök att få mamma att sluta!
    Jag kommer inte störa er mer…
    Jag går nu! Föralltid kommer jag vara borta.
    Jag kommer sakna er…
    Snälla glöm mig aldrig…
    Jag ber er var inte ledsna mer, det löser sig nog snart. Jag är på en bra plats nu. Jag träffar nya människor varje dag. Som är döda förstås. Jag kollar på er varje dag. Jag trivs här och det är väll bra?

    Hejdå… Min älskade familj och vänner. Vi ses snart igen.

  41. Pappa går tillbaka igen och lägger sig och jag följer efter. När jag kommer in i rummet ligger mamma redan och sover. När solen går upp och fåglarna kvittrar så vaknar alla och en vanlig dag är på väg. När pappan vaknar går han och förbereder frukost. När Anton kommer in i köket är han halvvaken och ögonlocken ser tunga ut.
    – Hej sa pappa och gav Anton en stor kram.
    – Är du hungrig? sa pappan.
    – Ja det är jag! sa Anton och jag i kör. Men då förstod jag att det inte var till mig utan till Anton. Men det var inte så farliga utan det farliga var att Anton såg mig och kuta till pappa och gömde sig bakom hans ben.
    – Lena står där och tårarna glider ner från hans kinder.
    – Sluta med sådana dumheter hon är ju på sjukhuset och har inte vaknat på en hel vecka.
    – Vi kan åka och hälsa på henne idag om du vill sa pappa. Pappa tog armarna om Anton och sedan kom mamma. Dom satte sig vid bordet och började äta på dom mackorna jag tycker om. Efter de hade ätit klart gick Anton och pappa och gjorde vid sig och körde till sjukhuset. När dom öppnar dörren till rummet sitter Lena upp och det ser ut som om hon precis vaknat. Anton och pappa blir glada och hjärtat slår så fort av glädje. När mamma fick reda på det slutade hon dricka och gråta. Sen levde dom som ett vanligt liv.

  42. Jag funderar över om jag ska visa mig för pappa. Det var ju inte han som körde ihjäl mig. Det var mamma. Henne visar jag mig aldrig för. Jag förlåter henne aldrig!

    Pappa lämnade rummet. Anton smällde igen dörren. Han satte sig på sängen och blundade. Jag såg hur en tår trängde sig ut från hans öga och vidare ner hans kind. Sedan en till, och en till.
    – Din lilla småunge, sa jag med hat i rösten, och stirrade bara på honom. Men när jag började tycka synd om honom gick jag. Då hörde jag att han började gråta och skrika av hat.

    Jag gick ut till garaget. Jag vet inte varför. Det verkade vara en bra plats att vara arg på. Mamma kom in. Hon letade under lampskärmen. Hon började dricka. Helt plötsligt hörde jag ett högt ljud som om att något sprängdes. Jag hörde skrik i bakgrunden men annars hörde bara ett högt pip. Väldig högt. Allt blev vitt.

    En kall känsla trängde sig in i kroppen. Sedan något varmt. Tillslut blev det någon slags blandning en väldigt konstig blandning.
    – Är det såhär att vara död? Eller är jag död? Jag trodde mitt uppdrag på jorden var slut? Eller? Har jag något mer jag måste göra innan jag åker vidare?
    VAD VILL DU ATT JAG SKA GÖRA!? JAG TRODDE JAG VAR KLAR!?

    Allt blev svart. Nästa sekund befann jag mig i ett vitt rum. Jag kunde spegla mig själv, i något som såg ut som guldvatten. Jag var helt lugn det var som om jag sov. På ett konstigt sätt. Allt var så konstigt. För ett ögonblick kunde jag se mitt hus. I denna konstiga guldpöl. Hela garaget var sprängt i bitar. Brandkåren och ambulansen var där. Mamma låg på en bår. Hon var på väg till ambulansbilen. Sedan försvann allt. Och den konstiga känslan kom tillbaka.

    Bakom mig såg jag en dörr. Jag öppnade den. Tog ett steg ut. Och trillade. Trillade. Och trillade. Det gjorde ont när jag landade. Jag grät. När jag öppnade ögonen hörde jag en röst:
    – Det är en flicka!
    Jag såg en kvinnas ansikte. Hon hade ett stort leende på läpparna. I samma sekund glömde jag ALLT! ALLT! Men en sak kom jag ihåg. ALDRIG FÖRLÅT!

  43. Aldrig förlåt!
    Aldrig aldrig visar jag mig för henne!
    Jag blev så röd i ansiktet så det kändes som att det skulle komma ut horn ur huvudet när jag tänkte på mamma. Hon körde bilen den natten, HON körde bilen den natten och jag dog på grund av henne.
    Jag visade mig för pappa. Fyra dagar senare när det sjunkit in i pappa att jag var där, han såg mig var mamma var på jobbet. Pappa skrev en lapp och lämnade den på bordet sedan gick han runt i huset och packade en väska det gjorde lillebror också sedan åkte vi långt långt bort.

  44. Dagarna gick, löven ändrade färg, fåglarna flög iväg och det blev tystare och tystare. Jag hade inte visat mig på länge. Jag kunde inte. Varje gång jag såg pappa och Anton var det som om allt jag någonsin varit ledsen för bara kom fram, vattenfall efter vattenfall som bara fortsatte rinna. Istället valde jag att bevaka mamma. Henne var jag fortfarande arg på. Varje gång jag såg henne ville jag ta sönder något och skrika rakt ut vilken hemsk människa hon var, hur hennes alkoholmissbruk hade förstört hennes familj och att det var hennes, bara hennes fel att jag dog. Men det gjorde jag aldrig. Jag ville inte visa mig för henne, jag ville bara se hur länge hon skulle stå ut med sig själv.

    Så småningom började vattenfallen att torka ut, det fanns inget kvar längre. Istället var det vatten på gatorna och folk som hoppade i slasket med sina nya vinterskor. Jag saknade det, att vara ute i kylan, åka skidor eller skridsko, bygga snögubbar och göra snöänglar men det skulle jag aldrig få göra igen.

    Jag var ute på skolgården, på min gamla skolgård. Granskade mina gamla klasskamrater och försökte ta reda på nya saker om de. Idag hade jag inte orkat vara hemma. Inte orkat kolla på mamma som druckit dagen in och dagen ut. Istället hade jag tänkt visa mig för min allra bästa vän. Vi hade alltid berättat allting för varandra så självklart borde hon få veta att jag fortfarande “levde”. Det var bara att vänta på rätt tillfälle.

    Sekunder blev till minuter och minuter blev till timmar och tillslut var dagen slut. Mia hade inte varit ensam en enda gång den här dagen. Hon hade bara varit med Maja. De hade viskat, gått arm i arm, skrattat och bytt halsband. Sedan slog det mig, halsbanden. Mia hade fått en ny bästavän.

    Jag sprang hem, allt vad jag kunde med våta kinder, håret som fladdrade i vinden och med röda ögon. Efter ett litet tag var jag hemma. Jag stod utanför porten och mitt ansikte var fortfarande helt blött och mina ögon illröda. Om det hade varit som vanligt hade jag skämts ihjäl men nu kunde ingen se det så jag tog det lugnt.

    Den gamla gråa tunga järndörren knarrade och skapade ett risp liknande ljud som fick mig att rysa i hela kroppen när jag sakta öppnade den. Det första som mötte mig var en stank som fick det att sticka i näsan. Jag kunde inte riktigt säga vad det var men det luktade svagt ruttet.

    Golvet knarrade när jag sakta gick på det annars var det helt tyst. Inte några snyftningar, klunkar eller ens darrningar. Sedan fastnade min blick på mamma. Hon hade ett rep fastknutet runt halsen. Överallt var det blod. Och sedan hörde jag en välbekant röst:
    -Hej! nu är jag som du.

  45. Aldrig kommer jag förlåta henne, hoppas att hon lider av det hon har gjort, kommer jag tillbaka, kommer jag stanna här förevigt, kommer jag bli en annan själ?
    Jag sitter i Antons säng. Anton sitter vid sin dator och spelar. Han vänder sig om för att ta upp mobilen som ligger på skrivbordet. Han tapparmobilen och får syn på mig som sitter på sängkanten
    -PAPPA hon är här!! skriker han.
    -Vem? säger pappa.
    Anton pekar mot sängen där jag sitter. Pappa tittar på sängen och på Anton och sen på sängen igen. Nu visar jag mig för pappa. Pappa ser skräckslagen ut. Och sen går det till tårar.

  46. Efter jag visade mig för Anton så tänkte jag mig för att visa mig för pappa men det vågade jag inte. Jag ville inte skrämma min pappa. Jag gick till Anton och visade mig. Jag sa:
    -Du brorsan du behöver inte vara rädd jag är inte farlig. Det är mamma jag inte tänker visa mig för hon förlåter jag inte.

  47. Jag förlåter henne aldrig!
    Det är natt och alla sover.
    Jag går till vardags rummet och slår på tv’n och bläddrar till kanal 5. Jag kryper in i min filt och sätter mig i soffan och börjar titta på en engelsk serie. Jag går och hämtar ett glas mjölk, macka och en bricka att ha det på. På mackan var det skinka, ost, sallad och tomater. Jag tog undan disken och satte in det i diskmaskinen.
    Jag gick sedan tillbaka till soffan och kröp ner i min varma filt.

    Nästa dag.

    Jag gick upp till köket och öppnade kylen tog fram lite pålägg och smör till en macka, tinade bröd. Jag hällde upp ett glas mjölk och tog min telefon och kollade lite på instagram och snapchat för att se vad mina kompisar gjorde. Men jag kunde ju inte klicka gilla på deras bilder för då kanske dem trodde att deras bilder var hemsökta. Men hursomhelst, jag laddade ner några spel som jag kunde spela på bussen till Lund, apparna var nästan klara med nedladdningen när jag kom till bussen. Det var Candy Crush och några andra strategispel.

    Efter buss turen framme i Lund.

    Jag gick runt lite på gatorna och kollade i skyltfönster om allt möjligt. Allt från kläder till iPhone skal, vissa var glittriga vissa var inte. Klockan var sju på kvällen så jag började jag långsamt gå mot bussen. När jag var vid busstationen så var klockan 19:37 och bussen skulle komme 19:42 och köra 19:46 så jag tog upp telefonen men det var inte lönt för när bussen kom så hade jag knappt fått upp telefonen.

    Två timmar senare hemma.

    När jag hade kommit hem så gjorde jag mig redo för sängen att sova. Jag borstade tänderna, bytte om till min pyjamas och gick och lade mig i sängen och sedan somnade.

  48. Jag blir väldigt förbannad när bara tänker på mamma så att hela jag skakar, mina kinder blir helt röda och mina ögon glöder av ilska och vill bara slå en alkohol flaska som ligger på bordet framför mig rakt i golvet!

    Jag ropade på Anton att han skulle ta med sig pappa in till mitt rum! Pappa och Anton kom in i mitt gamla rum. Jag stog mitt framför pappa med en bubblig mage som ville springa därifrån men jag stog kvar. Jag tog ett djupt andetag och gjorde mig synlig för pappa. Hans ögon blev stora som fotbollar och hans mun såg ut att trilla av.
    -Le-Lee-Len-Lena är det du? Sa pappa.
    -Ja vem annars, sa jag.
    -Lena kom ge mig en kram,sa pappa.
    han slängde sig mot mig med ett glatt leende men när han kom fram och skulle krama om mig så föll han rakt igenom.
    -Pappa! Har du inte glömt mamma körde över mig, sa jag.
    Men Lena det var inte med vilje, sa pappa.
    Jag lyssna inte jag blev bara så arg när jag tänkte på mamma och den sura doften av alkohol.
    -Lena! sa pappa.
    -Ja? Sa jag.
    -Du måste visa dig för mamma, sa pappa.
    -ALDRIG! hon körde över mig, sa jag.
    -Snälla Lena hons kinder vattnas varenda dag, sa pappa.
    -På ett vilkor, sa jag.
    -Vad? sa pappa.
    -Hon ska sluta dricka! sa jag med en bestämd röst.
    -Allt kommer fixa sig om du visar dig för henne, sa pappa.
    -Okej immorn, sa jag.
    -Okej, sa pappa.

    Jag låg i sängen min mage ville inte resa sig upp den var helt öm och kändes som det åkte fjärilar i hela magen och hjärtat gjorde flera kullerbyttor. Jag tänkte ska jag äntligen bli sams med mamma?

    Senare den dagen kom jag med ett beslut. Jag gick fram till mamma hon satt i sin favorit stol. Jag tog 3 andetag och sedan gjorde mig synlig för mamma. Jag tittade rakt ner i marken och tittade uppåt långsamt mot mamma. Hon satt med våta kinder och med sina händer vid ögonen.
    -Förlåt, sa mamma.
    -Jag godtar,sa jag.
    -Jag är så himla ledsen Lena, sa mamma.
    Min mage värmde och mina genomskinliga kinder blev röda min blick mot mamma var som att jag sätt lyckan gå uppåt igen.
    -När vi väl är sams nu mamma så måste jag försvinna eftersom jag gjort allt som jag skulle, sa jag
    -Måste du Lena? sa mamma
    -Mm, sa jag
    Jag gick mot den illadoftande soffan som var brun. Den luktade blöt hund. Men jag la mig sakta ner i det mjuka tyget. Jag blunda med mina ögon och min kropp svepte efter vinden. Hejdå ropade jag till mamma in jag försvann.
    När mamma ropade tillbaka var jag redan långt bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *